Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Rex Warner: Den allegoriska metoden. Översättning av Åke Runnquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ALLEGORISKA METODEN
kasta en smula ljus över det som ligger bortom
ordens vanliga räckvidd. Och i citatet om
människorna som lever som fiskar under havsytan,
ur stånd att se världen över sina huvuden,
använder han sig av en metod, som senare med
stor framgång utnyttjats av Swift -— att
föreställa sig normala förhållanden i en helt igenom
onormal omgivning.
Den mest berömde av engelska allegorister,
Bunyan, tror av allt att döma att han använder
allegorin i bägge de meningar j ag ovan antytt.
På följande sätt beskriver han sin avsikt:
Wouldst thou read riddles and their explanation
Or else be drowned in thy contemplation?
Dost thou love picking meat? Or wouldst thou see
A man i’ the clouds and hear him speak to thee?
Wouldst thou be in a dream and yet not sleep?
Or wouldst thou in a moment laugh and weep?
Wouldst thou lose thyself and catch no harm,
And find thyself again without a charm?
Wouldst read thyself and read, thou knowest not what,
And yet know whether thou art blest or not
By reading the same lines? O, then come hither
And lay my book, thy head and heart together.
Dessa rader innehåller en storslagen
beskrivning av allegorin, fullt rättfärdigad av Bunyans
eget verk, ehuru det nu kan förefalla oss som
om han mera använt den första formen av
allegori, att kasta ljus över en bestämd
uppfattning, än den andra, trevandet mot en mening
som inte kan fullt uttryckas. Han säger om
sin bok:
It seems a novelty and yet contains
Nothing but sound and honest gospel strains.
Detta är riktigt. Utan den moraliska kraften
i Bunyans tro skulle boken inte vara
någonting. Vi skulle bli uttråkade av det påtagliga
i alltsammans, de omsorgsfullt etiketterade
personerna — herr Oduglig, herr Ondskefull, herr
Besinningslös, Biavsikt, Hoppfull o. s. v. Vi
skulle ifrågasätta det riktiga i hans
uppdelning av personerna, varför t. ex. inte Kristen
själv får framställa Trofasts och Hoppfulls
förtjänster. Som det nu är rycks vi med av
Bunyans egen kraftfulla och aldrig svikande
tro, som sätter sådana spår i hans stil, att de
märkligaste ting tycks plausibla:
Men nu, i denna förnedringens dal, råkade stackars
Kristen illa ut, ty när han blott gått ett litet stycke
väg, varseblev han en ondskefull djävul, som kom
honom till mötes över fältet, hans namn är Apollyon.
Det behövs en utomordentlig penna som
Bunyans för att få fram hela effekten hos en
allegori, och det är ingen händelse att de
största allegoristerna, som Swift och han, också
varit de främsta mästarna på den engelska
prosastilens område. Men utan en glödande
och stark fantasi visar sig den finaste stilkonst
mindre tillförlitlig. Och det finns mer att
till-lägga. Det förefaller som om en allegori skulle
verka platt, såvida den inte rymmer någon
form av sanning. Om inte författarens fantasi
sträckt sig till något, som uppfattas eller kan
uppfattas rätt och riktigt av andra människor,
då har han trots all sin skicklighet skrivit
förgäves. Det beror inte på bristande skicklighet
hos Swift att hans angrepp på matematikerna
i "Resan till Laputa" förefaller enfaldiga i
jämförelse med resten av "Gullivers resor". Det
beror på att grundtanken strider mot vad vi
vet vara sant, så att han fördunklar i stället
för att upplysa. Samma misstag finns, ehuru
i mindre grad, i delar av "Kristens resa". De
långa teologiska utredningarna må vara
filosofiskt rimliga eller inte, men de tillhör en
annan verklighet än den värld, där
huvudhandlingen utspelas, den värld där "han brast ut
i ett klagande skri och sade: Vad skall jag
ta mig till?" I den senare världen kan var
och en komma in, men när däremot Bunyans
fantasi sviker, när han upphör att ha för
ögonen beskaffenheten hos den sinnevärld, som
möter honom, leder själva hans
uppfinningsförmåga honom på avvägar till tråkighet och
absurditeter. Han trivs betydligt sämre med
Kristinna och barnen än med Kristen, och
när han sysslar med dem kan han tillåta sig
325
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
