Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
gran, men hos henne är det på ett annat sätt
fråga om en skördemåne och en fruktträdgård.
Det finns något av ungdomsrymd, av
skapelsesaga, av djärv flodfärd hos henne. Mot
isblåsten ställer hon i trotsig tapperhet glädjens
sommarvind, ofta med en skymtande bakgrund
av moderlig vandringsmyt. Efter Katri Vala är
det en annan skaldinna som träder till, Helvi
Hämäläinen, med "det vikande vattnets, den
böjliga sälgens underfundiga gratie". Välkänd
som prosaist har hon haft betydande
svårigheter med att få sin lyrik utgiven, så
främmande tycks den verka i Finland med sin
be-kymmerslösa formella frihet, sin blont
romantiska iscensättning av mötet mellan döden och
naturen. Hon diktar ett slags finsk
midsommarnattsdröm med älvor och källor, harar och
hallonbuskar: det är det barnsliga landet där
döden kommer med den glädje som livet rövat
bort. "Där ligger den gyllenpälsade bigubben /
insomnad i honungen, med rosiga mustascher."
Skaldinnan har särskilt upptäckt biets och
honungens symboliska tillgångar, inte bara
hos gadden och sötman utan också i
möjligheten att samla en gyllne skörd i landskap med
ljung och enkla blomster. Hon gör gärna en
saga av diktandet, som blir något av ett
naturens under i de torftiga omgivningarna:
hennes lyra framställs som naturvuxen, av trä, och
blinda fåglar knäpper på dess strängar. Den
älskade är borta, men i stället står dörren
öppen för diktardrömmar, och toaletten vid
källan gäller deras besök:
I isigt vatten tvår jag vita barmen,
som aftonglöden lyser hårets krona.
Också Iris UüRTO är en framstående
prosaförfattarinna som försökt sig på lyriken:
diktsamlingen "Vargarna" uttrycker på blankvers
en direkt reaktion på tidsproblemen. De prov
som meddelas rymmer patetiska deklarationer
men knappast poesi. Viljo Kajava gjorde
1938 en ungdomligt glansfull debut med
samlingen "Flyttfågel farväl!": kraftfulla
impressioner, ofta av en mörk tyngd, med mycket
växlande motiv. Senare lär han ha förlorat
sig i beredskapsdiktning och så småningom
tystnat. Olavi Siippainejjs lyrik verkar ganska
allmänt tidsfärgad, men inte utan effekt sätter
han Ohios ljusa vetefält mot Finlands
krigshärjade skogar i en dikt till Whitman.
Närmast till krigsårens frontpoeter ansluter sig
Timo Töyrylä med ett slags kärv mjukhet:
nästan kinesisk i sin okonstlade djupverkan är
hans dikt "Hustrun":
När höstkvällen sänker sitt mörker över hemgården
står jag tigande vid grinden
och ser med djupa ögon bortåt vägen
som förde honom bort vid tiden för johanneblom-
morna.
Jag begär inte att han skall komma åter
— därtill är jag alltför ringa —
men ändå står jag och väntar
medan blåsten lösgör de första gula löven från
björkarna.
Frontlyriken avlöstes 1944 av fängelselyrik
med något av en islossnings häftighet. Ett antal
trettiotalsradikaler ur gruppen Kilen trädde då
fram som poeter efter att i flera år ha varit
avskurna från yttervärlden. Av dem inger
Elvi Sinervo respekt genom sina upplevelser
och genom sina nakna dikters prägel av hårt
tillkämpad motståndskraft, av häftig tro på
något oförstörbart mänskligt. Arvo
Turtiai-nen har en lättare, ofta satirisk ton, en friare
och livligare lyrisk hållning: än korar han den
nattliga uven till sin symbolfågel, än sjunger
han "vårens brännande sång" av längtan ut
och bort. Dessa båda radikala lyriker hör till
dem som just nu är mest upptagna av att
officiellt representera, en illustration till den
snabba och paradoxala omkastningen i finskt
kulturliv. Till samma falang hör slutligen även
Jarno Pennanen, en utpräglad teoretisk
begåvning, som odlar en genomtänkt,
epigram-matisk diktart.
Primavera, du mognar till sommar —
för mig finns ingen sommar!
Med blomstersteg, med famnen full av lövruskor
skrider du,
gräset når dig till knäna —
Klangbotten i denna lyrik, märkt av
vinterlandets armod och tidsförhållandenas
järngrepp, är ständigt längtan till den sommar
som symboliserar befrielse och fruktbarhet,
inte minst för dikten. Artur Lundkvist
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
