Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
position och form låter han dem diskutera och
disputera på ett sätt som har gjort boken
till en veritabel lärobok i populärteologi. Den
okunnige läsaren får ur kunniga föreläsares
munnar höra en hel del om förhållandet mellan
statskyrka och frikyrka, om kyrkan och
politiken, om kyrkan och det sociala arbetet, om
individualism och gemenskap o. s. v. Han får
också lyssna till en rad intima bekännelser
från ett religiöst inre liv, som inte gärna kan
tillhöra någon annan än Ronald Fangen själv
trots att det i boken delats upp på flera
personer. Bl. a. finns det en utomordentligt fin
studie över bönens väsen och över dess
förmåga att på personlighetens djupaste plan
skapa en osviklig kontakt mellan de människor
som ha för vana att be för varandra. Själva
händelsekärnan i "Prästen" utgöres av
berättelsen om den unge Henrik Holters förlovning
och första år som gift man, och runtomkring
denna haj Ronald Fangen grupperat en rad
parallellt gående äktenskapshistorier, i vilka
han med stark känsla för de stora
sammanhangen och de långa skeendena visar hur Guds
långsamma kvarn även i detta speciella
hänseende mal djävulens lögner till det stoft de
äro. Människorna i boken få komma
underfund med att det är skillnad på ett äktenskap
som utvecklar sig felaktigt och ett som är
felaktigt. De få också komma underfund med att
där det finns kärlek men ingen andlig
gemenskap där är det inte något äktenskap, och att
där det finns andlig gemenskap men ingen
kärlek där är det likaledes inte något
äktenskap. Och att där det varken finns kärlek eller
andlig gemenskap där är det — ja, när den
unge prästen Knut Saugland förstår att
grunden för hans föräldrars äktenskap varit
penningspekulation tillsatt med en god portion
köttets lust, då säger han sig i sin förtvivlan
att han och hans syskon i dubbel bemärkelse
äro "i synd födda". Då avspänningen efter
många års stridigheter kommer i hemmet så
är detta för honom det värsta som kan hända,
det är "förhärdelse i synd, ödeläggandet av
själens barometer", och han ber Gud att han
måtte låta föräldrarna ha det svårt och inte
låta dem resignera och förhärdas.
"Kvarnen som mal långsamt" kommer alltid
att förbli ofullbordad, och den kommer alltid
att avslutas av en rad frågetecken. Varför är
det t. ex. den ganske småskurne Henrik Holter,
vilken snarare är en utpräglat etisk natur med
sjukligt stor ansvarsrädsla än en verkligt
religiös personlighet, som har fått till uppgift att
företräda bokens djupaste synpunkter? Och
genom vilka labyrinter skulle Ronald Fangen
ha lett sina människor för att föra dem fra|m
till verklig tro? Det finns i "Prästen" glimtar
av den tro, som kommer en människa att utan
knot eller rädsla gå fram genom mörker och
blindhet på en väg där det endast finns fäste
för en fot i sänder, men det är endast glimtar,
ty dessa människors lidanden äro små, mörkret
är kort, deras tro blir aldrig gastkramad, och
då den hos Henrik Holter ett enda ögonblick
lägges under släggan så brister den och måste
lappas ihop med stor möda. Och att Henrik
Holters Kristusupplevelse, trots att den på det
ställe i boken där den är insatt verkar som en
bländande blixt, ändå är för torftig för att
vara den slutliga uppenbarelsen om Kristi
efterföljelse, om enheten i Kristus och med
Kristus, är fullständigt tydligt.
Ronald Fangen ansåg, och han har i
"Prästen" låtit Henrik Holter uttala denna tanke, att
kristendomens värsta fiender ingalunda äro
förnekarna utan tvärtom de som kalla sig
kristna men som söka ge kristendomen ett nytt
innehåll. Det är de som göra den begriplig,
som lämpa och anpassa den så att den skall
ha något att ge även dem som sakna organ att
överhuvud uppfatta den med, som avlägsna det
som är en "galenskap" och en "dårskap" och
göra den mänsklig, huiman och moralisk. Och
det är de ännu värre skadegörare, som vilja
att den skall ge dem en smula andakt och
stämning, som använda den till att förgylla upp
sina bröllop och barndop med. Det är svårt att
förstå hur Ronald Fangen med denna insikt
verkligen på det sista kunde vara optimist, hur
han år 1946 verkligen kunde tro på en kristen
renässans buren av människor som på nytt tog
tron på fullt allvar, och man kan undra om
inte också han om han levt vidare skulle fått
göra samma erfarenhet som en annan kristen
förgrundsgestalt litet mer än hundra år
tidigare, detta att allting alltid är likadant.
Det blir som det varit:
är vad jag förfarit,
och summan av allt som jag lärt mig förstå.
Elisabeth Tykesson
351
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
