Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
cip lik den i "Köpmannen" och "Trettondagsafton".
Ett par trappsteg upp till ett mellanplan: till vänster
ett brottstycke av grå mur, ett bröstvärn, en
fängelsemur, med en djup valvbåge. Åt höger ännu ett valv,
en källarnergång, med trappor på ömse sidor svängda
upp till nästa plan. Och så stod det hela tiden, med
någon obetydlig justering, fram till scenerna vid
Salisbury och Bosworth: kungatält och slagfältets
fria yta.
Här hade nu grunddragen av den elisabetanska
teaterns struktur bibehållits, så avgörande för
Shake-speares teknik. Vilka möjligheter erbjöd inte denna
uppbyggnad! Med ljuset som viktigaste
omvandlingsfaktor, ett draperi och ett fåtal rekvisita lät
Sjöberg, denne visualismens magiker, bilderna strömma
fram; snabba entréer, omgrupperingar, förflyttningar.
Ett krönikespel i hastiga svep; bilder som modelleras
fram, färgsätts och får sin rytmiska innebörd med en
påpasslighet och intensitet som aldrig sviktar;
prunkande masscener med fullt färgspel — och vilka
färger X:et består! — eller skarpt frametsade detaljer.
Det nattliga mordet på Clarence, i mitt tycke ett av
de få överarbetade motiven, med Eklund-Palmes
vidriga mördarpar; den makabert ironiska hovscenen
med kung Edvard i nattskjorta mitt bland all
sprakande kostymprakt; prins Edvards mottagande: en
baldakin snabbspänd ut från muren, krönt med
färgglada trumpetare och i fonden det stora uppbådet
stridsmän med fenomenalt granna sköldar och
prelater, utstyrda på sitt vis; den oförglömliga scenen då
hycklaren Richard från altanen (balkongscen!) i sin
röda kaftan, med bönbok och biskopar — efter lång
och falsk vägran — mottar kronan som den enfaldiga
hopen erbjuder honom, understödd av två så utsökt
skickliga falskspelare som Calanders effeminerade
fransostyp och Hugo Björnes gamla sluga fä till
an-passling. Där var vidare Richards egen kröning, då
dansen och musiken barskt avbryts av den otålige
konungen; allt mörknar undan, och han sitter ensam
på sin scharlakansröda tron, ett rov för ångest och
misstro. Där var gallerskuggan i det stora valvet,
antydande prinsarnas fängelse. Där var schavotten —
rött och svart — med blodröda skyar hetsande fram
över rundhorisonten. Överhuvudtaget var
projektionerna mycket väsentliga och intressanta.
Det som klickade var inte mycket. Mordet på
Clarence blev uppvisningskonst, tortyr i långsamt tempo.
Spökscenen blev för materiell, för konkret och banal.
Det stora paradslaget i finalen blev också för
realistiskt. Överhuvudtaget är stridsscener av detta slag
ett otyg. Om tjugu man fäktar och fyra man faller,
ger detta i varje fall ingen föreställning om ett stort
historiskt avgörande. Snarast tvärtom. Särskilt i ett
sammanhang som detta, då Sjöbergs förmedlande av
Shakespeare förlagts till en verklighet på annat plan
än verklighetens, tycker man nog att andra utvägar
borde prövats; bildmässigt endast lätta antydningar
och så ett helvetets brak där bakom. Till det odelat
lyckade hörde inte heller scenen med Richard och
Richmond (de bägge antagonisterna på ömse sidor
om slagfältet) sovande, eventuellt vakande så nära
varann. Det måste verka förvillande på alla dem som
inte tittat på texten, och situationen kunde ha
markerats klarare.
Ur den enorma rollistan kan sedan ytterligare bara
nämnas ett mindretal. Holger Löwenadlers
lordkammarherre, omisstänksam och livslysten. Hans Strååts
dystra inkarnation av medeltida källarbrott.
Kvartetten tragiska änkor, kvidande, tjutande, förbannande,
larmande. Tora Teje, en halvt mytisk uppenbarelse,
en stortragisk nemesis, en grandios haterska. Där
finns ödestemat i pjäsen men också det
melodramatiska i koncentrat. Gerda Lundequists kungamoder,
en sorgtyngd värdig gestalt. Birgitta Valbergs
drottning, gäll och bitterklar av hat och vrede, hård som
diamant bredvid Anna Lindahls skälvande
kvinnoranka.
Och så huvudrollen! "För den icke sällsynta klass
av skådespelare, som excellerar i mer eller mindre
falska effekter, har Richard III naturligtvis varit en
älsklingsroll", menar Schück. Effekter finns där nog,
men är de falska? Richard Burbage, den förste
fram-ställaren, hade här en av sina tacksammaste
uppgifter, och för en romantikens brushane som Kean
var den ett fynd. Hos oss har Edward Swartz försökt
sig på rollen, utan större framgång. Sen har Lars
Hanson spelat den på Collijns Intima teater, för snart
tretti år sen.
Att det är stor teater, det övertygade Lars Hanson
om snart nog. Hyckla och lura. Det är narrspel också
så till vida som Richards insats blir så parentetisk,
trots allt blodet. Men det är mer än detta. Richard,
smilande mot fiender, kyssande sina offer, spelar en
rad roller — mot Clarence, mot kvinnorna, mot
hovmännen, mot Hastings, mot lordmayern, mot folket
— men han tar sig själv och sin skurkaktighet på
rama allvaret. Mot sig själv spelar han inte; där får
dialektiken, argumenteringen, advokatyren vila. "Jag,
krympling född och av en falsk natur..."
Det storartade i Lars Hansons framställning var
inte minst detta, att han lyckades göra honom
komplicerad och sammansatt, problematisk till den grad
att de naiva inslagen i denna Shakespeares
ungdomsskapelse knappast skar sig ur sammanhanget. Som
blodhund hade han ändå en slags måttfullhet. Hans
lyten var tydligt angivna men inte mer; han var lika
grann som ful. En uppenbarelse av enorm lagrad,
koncentrerad tanke- och viljekraft, med obegränsade
tillgångar av demonisk dialektik. Och han fick
användning för sina gåvor, för här — liksom i det stora
flertalet tyrannpjäser alltsedan Marlowe — är det
bara huvudpersonen som vill och mäktar något. Denne
Richard besatt ett slags grymt skämtlynne. Han
jublade vilt efter en lyckad kupp eller kunde bli helt
mållös: som när han tagit emot kronan och i ett
ögonblicks ensamhet söker fatta förändringen.
Spänningen är våldsam, och i brist på ord slungar denne
furstlige hycklare sin bönbok med en magnifik gest
ut från altanen. Tills ångests och vanvetts natt får
honom i sitt våld, har han rika tillfällen att övertyga
oss om sin geniala ondska, sin hypnotiska tjuskraft,
sin äregirighets frenesi. Ingen framställer majestät
som Lars Hanson, med bjudande gester, med en
stämma som utesluter all motsägelse. Den ljuder
störst och mäktigast i svensk teater just nu.
Axf.l Strindberg
359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
