Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
lar är där en mjukhet och äkthet över hennes spel,
som är helt beundranvärd. Dottern Vivie framställes
av Berta Hall, vars rena, klara väsen utmärkt 6mälter
samman med den emancipationskamp, som rollen
innebär. Vid sidan av dessa båda äro bifigurerna av
mindre vikt och betydelse. Man noterar dock med
glädje Håkan Jahnberg som den socialistiske
resonören, författarens alter ego, Martin Ericsson som en
dråplig kurre till engelsk lantpräst och även Claes
Thelander som den unge mannen, flickans beundrare
och lantprästens son. Regin är signerad Helge
Wahlgren, vilket i detta som de flesta fall visar sig vara
en kvalitetsgaranti. Särskilt tacksam är man för att
uddigheterna ej banaliseras genom onödigt
understrykande eller förspexning, som ofta brukar ske,
utan att pjäsen fått flyta med den ström av vis
människokännedom och mjuk lyrik, som, ej minst i hans
tidigare verk, finnes även hos diktaren Shaw.
Ebbe Lindé
Två skälmar i paradiset (Les gueux au paradis) av
G. M. Mårtens och André Obey. Dramatiska teaterns
lilla scen.
Uppslaget att i en serie scenbilder och scengestalter
levandegöra ett slags dramatisk Biblia Pauperum, vari
den primitiva människans religiösa föreställningar
konkretiseras, är ett ofta återkommande
medeltidsdrag inom modern teater. De amerikanska negrernas
bibelnärda fantasivärld mötte oss i Marc Connellys
"Guds gröna ängar", de isländska böndernas i David
Stefanssons "Ved himmelens port", som med stor
framgång uppförts av Det norske Teatret i Oslo, och
i Rune Lindströms "Ett spel om en väg som till
himla bär" var det ju våra hemmasvenska
dalmålningars troskyldiga fromhetsliv som gestaltades på
tiljorna. Inom denna ofta tjusande, alltid vanskliga
genre -— vars allom uppenbara fara är den, att den
äkta naiviteten förlorar sig i konstlad naivism — har
André Obey tidigare producerat sig med det
gammaltestamentliga sagospelet "Noak", som gjorde ett
bestående intryck på Vasateatern 1935.
Något svårare är det att förstå, varför man nu
tagit upp samme författares "Två skälmar i paradiset",
där det kan förmodas att han själv svarar för den
konstnärliga utformningen och den okände
medhjälparen Mårtens för det flamländska stoffet. Ty den
värld som här återspeglas är mycket speciell och
torde vara främmande och svårtillgänglig för de flesta
svenskar. Redan den franska titeln bjuder sålunda
på en oöversättlig dubbelmening; det rör sig
visserligen om ett par skälmar men också om två geuser
— så kallades ju de nederländska upprorsmännen
mot hertigen av Albas spanska skräckvälde på
1500-talet. Ett ockupations- och motståndsmotiv med
historisk parallellisering har alltså smälts in i stycket, men
därtill kommer en medveten anknytning till belgaren
Charles de Costers "La légende de Thyl Uylenspiegel
et de Lamme Goedzak", en komisk-heroisk epopée, där
upptågsmakaren Thyl, hjälten i otaliga folksagor,
symboliserar motståndet mot förtryckaren. Och i
pjäsen få vi både höra och se, att inom varje generation
av flamländare födes en ny Thyl Uylenspiegel,
beredd att ta upp frihetskampen och skoja
ockupanterna! Det är hugnesamt att veta, men det kan inte
hjälpas att stycket genom denna uppladdning med
historiskt och aktuellt sprängstoff förlorat åtskilligt
av den önskvärda naiviteten.
Själva den specifikt flamländska blandningen av
bullrande sensualism och katolsk barnafromhet
ligger fjärran från nordiskt kynne, och fastän
skådespelarna tydligen voro roade av sina uppgifter och
helhjärtat gingo in för dem, var det i mitt tycke
något väsentligt i själva gemytet som fattades. De två
akter som utspelas i helvetet och vid paradisets port
äro inramade av första och fjärde aktens bondefars,
och övergångarna äro särdeles tvära och
svårbemästrade. Göran Gentele hade i sin vårdade regi tagit
fasta på det tidlösa i stycket och sålunda låtit Härje
Ekman ge de moderna kostymerna och kroginteriören
en touche av färgrikt 1500-tal, men en och annan
detalj var nog mer holländsk än flamländsk. Däremot
var det snarare författarens fel, att det i första akten
skrattades mer på scenen än i salongen, eftersom de
uddlösa replikerna knappast motiverade den stojande
munterhet som utvecklades på värdshuset "Dräktiga
kon". Någon verklig kermesse-stämning blev det i
varje fall inte. Åke Claesson som den tjocke krögaren
Boule och ännu mer Einar Axelsson som kumpanen
Rietje snuddade kanske vid den flamländska
bond-komiken, även om lössläpptheten ibland verkade
ansträngd och saknade naturlig must, men Mimi Pollak
som zigenarflickan Manse var mindre kättjefullt
kattaktig än skolflicksskrikig, medan Elsa Carlsson i
krögarmadamen Flavias roll, såsom den rutinerade
comedienne hon är, naturligtvis kunde spela vulgär
men inte förmådde tillägna sig den breda folklighet
hon inte äger. En ypperlig rollprestation var däremot
Henrik Schildts skinntorre, lystne, surögde klockare.
Andra aktens helvetesfantasi förefaller mig vara
styckets svagaste parti. Hallen i hotell "Grande
Empire" som symbol för det habsburgska (eller
nazi-tyska) världsvälde, där hertigen av Alba—Olof
Sandborg är den gauleiter som torterar sina offer under
den amerikanska baren, var en banal och tråkig
lokal och omöjlig att passa in i den polaritet mellan
livsstilen och idealet Breughel och livsstilen och
idealet Van Eyck, som i övrigt ger stycket dess
spännvidd och innebörd. Höjdpunkten återfinnes i tredje
akten, vid paradisets port, med sina luftiga gotiska
valvbågar som förlora sig i ett oändlighetsperspektiv
av blånande berg, med en ärkeängel Mikael, som
föreföll direkt hämtad från någon av bröderna Van
Eycks dukar, och med sina gullockiga, blåklädda
småänglar. Av denna akt hade Gentele och Ekman
gjort något verkligt förtjusande utan att skatta åt det
sötaktiga, och här voro också skådespelarna mest till
sin fördel. Jungfru Maria i Maj-Britt Nilssons
gestaltning var en högst jordisk ung moder med pikant
uppnäsa, som i ord målar en äkta Breughel-tavla från
gamla Flandern, och inför denna väna uppenbarelse
förstod man verkligen den äkta och naiva
madonnadyrkan som spontant bryter fram hos de båda
ånger-köpta klumpedunsarna, så godhjärtade och barnkära
i all deras av kötteder kryddade vällevnad. Högst
illusorisk var också Ivar Wahlgren som Sankte Per,
en liten ettrig judegubbe.
Boule och Rietje få en chans, inte att leva om sitt
liv men väl att fortsätta det på ett bättre sätt, och i
361
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
