Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
ligt och farligt uppdrag i Frankrike som har till syfte
att jämna vägen för invasionen. Syftet uppfylles men
samtliga i uppdraget engagerade förintas
obarmhärtigt.
"Öppen stad" är den ojämförligt märkligaste av de
tre filmerna. Man hälsar den med intresse redan som
ett italienskt inslag i den anglosachsiskt-franska
repertoaren. Det är fängslande enbart att lyssna till
språket och konstatera med vilken lidelsefull, nästan
grälsjuk hetta italienaren talar till vardags om de
enklaste ting. Så gott som allt ateljéarbete är bannlyst i
denna film, den är inspelad på platsen, alltså Rom,
men inte turisternas Rom utan de proletära
arbetarkvarteren i utkanterna. Med sydländsk otvungenhet
och temperamentsfullhet deltar de agerande i spelet
som för flertalet av dem säkerligen helt nyligen varit
verklighet. T. o. m. barnen är mobiliserade i den
anti-fascistiska fronten och redan fullfjädrade sabotörer.
Arbetarhustrun (Anna Magnani) som sliter och går
i ständig oro för sina pojkar och som bär ett nytt
barn med en ny man under sitt hjärta är en magnifik
symbol av det sanna, okuvade Italia; den scen där
hon stupar för tyskanias gevärseld och den lilla
pojken som ett vilddjur kastar sig över hennes döda
kropp är en av filmhistoriens ohyggligaste och
oförglömligaste, ett motstycke till den hemska bilden av
den döende kvinnan med barnvagnen i
"Pansarkryssaren Potemkin". "Öppen stad" är anmärkningsvärt
fri från falskt romantiska och patenterade
thriller-effekter, dess intrig är inte vidare komplicerad: en
man rymmer undan Gestapo, skyddas av andra
motståndsmän, en av dessa blir tagen vid en razzia,
befrias genom ett överfall på en transport, den
ursprunglige mannen fasttas i stället, underkastas förhör av
en sadistisk, ormliknande, lätt effeminerad
Gestapoofficer och torteras ihjäl. En präst som hjälpt honom
arkebuseras, fasibunden vid en stol ute på ett gärde.
Det går illa för de svagare över hela linjen men
bakom de fallna stiger nya kämpar fram, små
trasbylten till pojkar som lärt sig hata innan de blivit torra
under näsan. "Öppen stad" är uttryck för det mest
vitglödgade hat men har trots detta en behärskning,
en sannfärdighet som ger den en dokumentarisk
äkthetsprägel. Dess verkan på åskådaren är
fruktansvärd, man lämnar biografen stum och blek.
"Dolken och kappan" är regisserad av Fritz Lang
och har betecknats som en av hans bästa amerikanska
thrillers. För mig motsvarade den på intet sätt sitt
rykte. Lang är ju en mästare i att skapa en förtätat
kuslig atmosfär kring sina situationer och det skall
inte förnekas att det finns sådana stunder av olidlig
spänning även i denna film: lastbilen med sin last
av mänskligt smuggelgods som får motorstopp mitt
i militärspärren, sökarljuset som irrar omkring inne
i mörkret utan att träffa något av de förskrämda
ansiktena, ett par kattögon som lyser till i mörkret
utanför när en dörr slås upp, celluloidbollen som
studsar nedför trappan till förstugan där den just
avlivade fascistagenten sträcker ut ett par mycket döda
ben. Men intrigen som sådan är vieux jeu och
malträ-teras svårt av en tam kärlekshistoria, i vilken Gary
Cooper för hundrade gången får uppträda som
tafatt, genompräktig he-man. Hans spel är nu så
maniererat att det närmar sig det tantiga. Blotta idén
att utvälja denne valhänte vetenskapsman för ett
agentuppdrag som kräver durkdriven rutin är absurt
verklighetsfrämmande och för att det skall gå så bra
som det går måste tyskarna förutsättas svälja så
pass enkla maskeradupptåg som det när Cooper
förklädd till tysk vetenskapsman beredes tillfälle till en
språkstund på tu man hand med den eftertraktade
italienske atomforskaren i dennes skyddshäkte. Bara
den dåliga tyska han talar borde ha gjort honom
misstänkt på långt håll.
En helt annan autenticitet har "13 Rue Madeleine".
Den gör anspråk på att i fråga om allt väsentligt
vara dokumentarisk, fastän givetvis själva fallet är
fritt uppfunnet. En tysk agent har lyckats smyga sig
in i ett amerikanskt läger för utbildning av Secret
Service-personal. Man vet vem han är men låter
honom vara för att smälla i honom vilseledande
uppgifter om invasionen. Han är dem emellertid för
skicklig och genomskådar intrigen varefter han blir
utomordentligt farlig för det allierade spionaget på
holländsk och fransk botten, som är inriktat på att
avslöja baserna för V2-vapnet. Det blir en
kraftmätning mellan tysken och hans forne lärare (James
Cagney), två hårda karlar och jämbördiga
motståndare. Amerikanen uppnår sitt mål men blir fast i
samma ögonblick och då man i London vet att han
undergår tortyr i Gestapos högkvarter 13 Rue
Madeleine, Le Havre, och när som helst kan tvingas tala
har man intet annat val än att genom en djärv
bombraid utplåna huset och alla dem som befinner sig
däri. I fråga om spänning har näppeligen någon
krigsfilm överträffat "13 Rue Madeleine" och denna
spänning betingas av att det rafflande i skildringen,
alltså den fritt uppfunna storyn, satts in i ett
sammanhang av fakticitet som gör att även de rena
thrillerinslagen verkar med reportagets hela kraft.
Cagney är utomordentlig, en ettermyra av effektivitet
som sannerligen inte ger sig tid att pröva några av
Gary Coopers näpna publikfrierier. Det är givetvis
fullt konsekvent att regissören också avstår från allt
krångel med kameran och alla finesser för
filmeste-terna.
"Fallet Martha Ivers" är inte någon krigsfilm, utan
skildrar ett stycke amerikansk verklighet under
fredstid. Men i fråga om ond bråd död, fysisk och andlig
tortyr, spionage, utpressning och allmän laglöshet står
den inte de övriga filmerna efter. Denna
våldsmentalitet som är så dominerande i amerikansk film just
nu måste ses i samband med kriget; människorna
lever alltjämt under krigspsykosens tryck och deras
nerver har inte kunnat eller tros inte kunna från den
ena dagen till den andra anpassa sig efter mindre
farofyllda existensvillkor. Förevändningen för de
många våldsamma scenerna i "Fallet Martha Ivers",
bl. a. två mord, ett självmord, ett sällsynt rått
överfall och oräkneliga knockouts, är ett komplicerat
förhållande mellan två kvinnor och två män. Hjälten,
som med uppseendeväckande intensitet och
fascinerande egenheter spelas av Van Heflin, tillåts rentav
något i amerikansk film så ovanligt som att stå i
förhållande till två kvinnor på en gång. Martha Ivers
(Barbara Stanwyck) själv är en miljöskadad flicka
vars senare utveckling till iskall, hänsynslös
affärskvinna bestämts av skyddsreaktioner. Hennes man
363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
