Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Thomas Funck: Tre prosastycken - Upptåg på marknad - Flaskpost
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS FUNCK
känslor. På kort tid hade bandet brustit. De
gingo åt var sitt håll och borstade kläderna.
Flickan fann nya och åter nya gossar.
Ynglingen växte över sin unga längtans ålder.
Han märkte att det fanns andra öar, nya och
åter nya. Icke slagen, men med bilden av den
ljuvliga ungdomen i sitt hjärta, gick han till
mötes det bistrare blivande livet; där fann han
andra sidor hos människor än denna vackra
dans. Han fann personer, kvinnor och män.
Hos de flesta levde dock något av ungdoms
tjusning och längtan dit.
Så tycktes han också finna sig själv.
FLASKPOST
Lotskuttern låg ute och hoppade bland vågorna.
Den väntade båtar från söder. Fyrbetjänten
stod i lanterninen och spejade i en båge mellan
öster och väster. Han såg svarta och gråa
fartyg vältra i sjön, fram emot mötesplatsen med
lotsarna. Ljudbojen sjöng som en djävul de
hemskaste sjömansvisor man kan föreställa sig
om ett besvärligt och farligt liv i den nu
besynnerliga och tilltagande kulingen. Postmästaren
i fyrbyn skötte sin hobby, och hustrurna i de
små stugorna bevattnade säregna arter av
rosor, ty från alla håll väntade åska och
oväder, spöregn och rappa blixtar.
Fyrbetjänten glodde och tummade det kongliga
guldmärket i mössan. Han såg att lotsarna klängde
på fartygssidorna, att somliga lyckades ta sig
opp på kommandobryggan — att alla lyckades
ta sig opp...! Fartygen hade nu fått vägvisare,
och lotskuttern dansade hemåt. Fyrbetjänten
immade på lanterninglaset och torkade efter.
Han såg genom det klara stället i glaset att
vilsna fiskstim rullade med vågorna och att
brotten kokade och spydde ånga. Slutligen
uppfattade han i sydlig bäring på två
distansminuters håll en röd kanna, löst drivande med
sjön. I kikaren syntes en medelstor postflaska,
rödmönjad, inträdd i ett nät av grovt garn.
— Flaskpost, herr Amiral! ropte betjänten
och föll nerför spiraltrappan i fyren med
fötterna slamrande mot trappjärnet. I nedre vakt-
rummet räknade fyrmästaren meteorologi.
Betjänten störtade dit in.
— Det driver en flaska söder ut på sjön!
ropade han.
— En flaska...
— Post — flaskpost! Ring ner i byn och få
någon sticka ut att bärga den!
— Vänta och si. Lotskuttern har inte gått in
än. Opp i tornet och peka ut flaskan åt mig!
De skyndade opp, och fyrmästaren hade snart
flaskan i sikte.
— Det höver ingen båt gå ut efter den, sade
han, den driver ju in på våra klippor!
Nu kommer åska och tyfoner. Vid alla
horisonter hoppa röda blixtar. Vindar kämpa emot
varann i norr och söder, havet blir mörkt,
svart, och ljudbojen, vår vakthund, tjuter.
Kuttern är i hamn i sista stund, besättningen
är blöt och kall och springer rätt in i första
huset. Regn kommer, hagel kommer, i byar,
vilka hastigt sopa över vattnet. Och så händer
det, att när ovädret ger sig av, vinden går åt
ett annat håll, flaskposten driver åt havs, och
fyrmästaren svär stångande djävlar.
Efter tio minuter var något arrangerat.
Fyrbetjänten stod kvar i lanterninen med kikaren
till ögonen och en signalflagga i hand. I fyrens
nedre vaktrum satt fyrmästaren vid sjökortet
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
