Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Ny lyrik av Ann Margret Dahlquist-Ljungberg - Kräftan - Du gömmer ditt ansikte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY LYRIK
Kräftan
Kräftan lurar under sina stenar.
Kloar sitt byte, backar in i bo,
ser skuggorna flyta förbi därutanför.
När tiden är inne ömsar hon sitt skal,
lämnar det gamla, långsamt kravlande bakåt.
Och kräftans kräftgång — detta ser de svarta
blinklösa ögonkornen kallt förnöjt —
är smyckad med minnen från förvandlingar:
tomma höljen, ursugna bräckta klor
ännu i icke-ägandet trubbigt pilspetsvassa,
ännu i vilandet kretsande runt sin makt.
Långsamt kravlande bakåt skrider hon framåt.
Långsamt seende framåt ser hon bort.
Långsamt från förvandling till förvandling:
samma bleka slapphet i sin grotta,
samma köld. Långsamt till samma köld.
Detta såg jag Herre Fisk en morgon.
Jag var skuggan som skymtade utanför,
som en skräckstund trodde sig se sig själv.
Du gömmer ditt ansikte
Du gömmer ditt ansikte för mig.
Allting ger du: dina läppar, din hud,
dina ögonlock och din eldslåga.
Ditt hår mot min kind, dina tänder mot min hals,
din kraft som pressar, pressar och vill forma —
Men den enda stunden du är nära
gömmer du ditt ansikte för mig
att vi må vara fjärran från varann.
Allt vet min hud om din hud.
Allt vet mina läppar om dina.
Mina lemmar kan dina lemmars rytm,
mitt blod ditt blods sång.
Mina stönanden har blandats med dina rop,
våra lungor andats samma luft.
Är jag dig nära
är du mig nära genom att vara fjärran?
2 BLM 1947 V
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
