Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Arthur Omre: Manjane. Novell. Översättning av Staffan Andræ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTHUR OMRE
— Tänk på att ni är i Brala. Här är inte
alla så väluppfostrade.
— Ser ni nånsin på en flicka på det där
viset?
— Jag är en fiskare. Jag vill vara en
människa. Jag är inte från Brala.
— Ni kommer ofta hit. Har ni inte någon
fästmö?
— Nej.
— Varför inte det? Ni är gammal nog. Ni
som är så vacker.
— Jag hade en fästmö. För fyra år sedan.
Hon ville inte ha mig, eftersom min far drack
och hade dille.
— Då var hon ingen snäll flicka.
— Jo, hon var en snäll flicka. Var och en
måste handla som han tycker är riktigt. Hon
trodde att det var riktigt. Eller kanske hennes
mor tänkte att det var riktigt. Hon kunde inte
sätta sig upp mot sin mor. Hon kunde inte
tänka mycket själv. Det visste jag. Hon hade
inte mycket i huvudet.
— Då grät ni allt. Ha, ha. Ni grät säkert
väldigt mycket.
— Nu är ni inte snäll. Jag grät inte alls.
Jag var inte ens ledsen för det.
Min skogssnuva stannade och såg på mig
med tårar i ögonen.
— Ni får inte vara ond på mig. Ni har varit
så snäll. Förlåt mig.
— Jag liar förlåtit er. Jag har inte gjort
något annat än vad vem som helst skulle ha
gjort. Nu vill jag fråga er vad ni heter. Mitt
namn är Arpad.
— Jag heter Manjane. Ni har ett vackert
namn, Arpad.
— Ni har också ett vackert namn, ett namn
från bergen. Ett gammalt namn på solen och
soluppgången. Jag tillåter mig att säga, nu
när vi snart ska skiljas: Jag kommer att
sakna er.
— Jag kommer att sakna er också.
— Tack.
Vi fortsatte och kom snart till morbroderns
kafeteria, som var en liten smutsig håla fylld
av flugor. Jag följde henne in för att inte
genast lämna henne ensam. Morbrodern kände
inte igen henne utan stod och stirrade tjock
och stor i smutsigt förkläde, tjock och blekfet
som en gris med små svarta ögon. Hon sa:
— Jag är Manjane. Jag kommer för att
stanna hos dig. Mormor är död.
— Å, Manjane? Han gick runt henne och
log. Du tänker stanna hos mig? Välkommen.
Jag behöver dig. Å, så vacker du är. Han
stirrade på mig.
Hon sa:
— Han heter Arpad och har varit mycket
snäll mot mig. Hon talade med några ord om
för honom vad som hade hänt.
Morbrodern räckte mig sin hand. Jag såg
att han i alla fall var en god människa. Han
stötte kaffe i morteln och rörde ut det till en
tjock gröt och blandade i socker. Vi drack ur
små, små koppar. Jag tyckte inte om kaffe och
hade bara druckit det några gånger innan. Jag
tyckte det var underligt att han kunde låta
Manjane sitta i kafeterian. Han läste mina
tankar och sa:
— Det kommer ingen hit den här tiden på
dagen.
Hans hustru, som var alldeles lik honom,
stack in huvudet. När hon hälsade på Manjane
tänkte jag: Hon är inte en lika god kvinna
som han är en god man. Hon tycker inte om
att Manjane har kommit. Hon log hela tiden
och hade tre hakor. Ett berg av fett och smuts.
Det var hon som en gång i tiden var Bralas
skönhet.
Manjane lade högra handen på min axel, så
som de hälsar en god vän uppe i bergen. Jag
bugade mig nästan som en gentile och gick
hastigt bort från henne och ut på gatan. Jag
skulle inte göra några uppköp förrän till
senhösten. Juden Horowitch vinkade ivrigt:
—- Är du i Brala? Kom hit, så ska jag visa
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
