Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Arthur Omre: Manjane. Novell. Översättning av Staffan Andræ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTHUR OMRE
och såg i den mot passet långt borta och högt
uppe. M’vanis gamla slott med tornen kunde
jag tydligt se, fast det var lika grått som
bergen. Jag såg länge ut över sjön, längs
stränderna och på gubben Sipos gård. Så gjorde
jag varje kväll innan solen gick ner.
När jag vände mig om för att gå in såg jag
flickan komma på vägen alldeles intill kojan.
Hon gick mycket rak med högburet huvud och
bar det röda knytet i vänstra handen. Dammet
låg tätt på den vida getullsklänningen. Jag
kunde se att hon var mycket trött.
— Ni kommer gående, sa jag. Jag kunde
inte lägga band på min glädje.
— Jag kommer gående från Brala. Hon log
trött. Å gud. Hon var en skogssnuva från
skogarna kring Lakem.
— Ni måste komina in. Jag ska just äta.
Ni ska genast få getmjölk. Jag bugade mig
nästan som en gentile, och hon sa lågt:
— Tack, herr Arpad.
— Men zigenarna då?
— Jag gjorde en omväg. De såg mig inte.
Jag tänkte: Alla från bergen är tappra.
Hon drack ett krus getmjölk i kojan. Jag
satte fram svart bröd och kokt hirs och fisk
och en bit stör.
— Ät, sa jag. Ni är lite trött?
— Jag är mycket trött, sa hon. Jag gick
innan solen gick upp. Hon log och lutade sig
bakåt mot stenväggen och såg på mig med sina
mörkblå ögon.
— Ni tänker gå till Lakem?
Hon blev allvarlig och såg ner i bordet. Hon
sa lågt:
— Jag kunde inte stanna hos min morbror.
En efendi började komma dit.
— Han ville ha er i sitt hus?
— Ja. Han ville köpa mig.
— Det är alltid så med en vacker flicka
som ni.
— I Lakem bor han som var min fästman.
— Då går ni till honom?
Hon höjde huvudet och såg på mig.
— Jag vet inte vart j ag ska ta vägen, viskade
hon och satt och stirrade på sina långa vackra
händer.
Då utbrast jag så att jag hade lust att bita
av mig tungan:
— Manjane? Jag är bara en fattig fiskare.
Jag har varit sjuk av längtan efter er. Har ni
tänkt på mig en enda gång?
Hon såg på mig igen så att jag frös och
sträckte plötsligt fram handen över bordet.
— Varför kom du inte, Arpad? sa hon. Jag
har gråtit varje dag och varje natt. Jag har
redan blivit en ful gammal kvinna av att gråta.
Har jag inte?
Då skrattade vi båda så högt att getterna
stångade i väggen och pratade med oss.
Översättning av Staffan Andræ.
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
