Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - E. Bendz: Svanen och lyran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. BENDZ
SVANEN OCH LYRAN
När nol Paul Valéry befinner sig lyckligt
bortom tid och rum och väl redan öppnat en
animerad evighetsdiskussion i Hades med
vännerna Sokrates, Eryximachos och Phaidros,
kanske ögonblicket är inne att närmare studera
den figur i Jules Romarns’ serieroman "Les
hommes dte bonne volonité", som bär namnet
Marc Strigelius. Strigelius är Valéry.
Maskeringen är så lätt att ingen läsare kan ha tvekat
om identiteten. S. uppträder i inte mindre än
fem av verkets hittills utgivna tjugufyra delar
(IV, VIII, IX, XII och XXIV) och har väl
därmed spelat ut sin roll. Summa nio kapitel, varav
sex i del XII, kommer här i betraktande; resten,
inklusive ett par brev från hans syster Agines,
kan lämnas ur räkningen. Utgivningstiden för
ifrågavarande delar sträcker sig över ett tiotal
år, med den naturliga följden att författarens
perspektiv på händelser och människor
förskjutits undan för undan och tomma fläckar
uppstått i figurteckningen. Bilden av S. är
emellertid konsekvent och verklighetstrogen nästan
i detalj. Om någon tendens för eller mot kan
man knappast tala; en och annan finner kanske
analysen av Valérys poetiska
fabrikationshemligheter en smula närgången, det är allt.
Porträttet är som helhet ett bevis på den intuitiva
inüevelsemetodens överlägsenhet över en enbart
kritiskt-analytisk, när den som här har ett rikt
och välsmält iakttagelsematerial till grund.
Hundratails forskare har gett sig i kast med
Valéry och granskat honom med lupp och
långkikare. J. R. ensam har, trots smärre retuscher
och omflyttningar, ställt mannen livslevande
inför oss. Vi följer honom här i den ordning
han själv valt.
I ett brev till sin syster i juli 1910 — långt
innan han nått den berömmelse han själv minst
av alla förutsåg — skriver S.: "För min dteil har
jag förlorat all blygsel, när jag är ensam med
mig själv. Sanningen behagar mig. Dess
bitterhet ger min tanke kontraktioner, som inte alls
känins obehagliga. Eftersom varje annan lyx är
mig förvägrad, vill jag åtminstone unna mig
att vara cynisk i enrum, ein rätt sällsynt lyx"
(VIII, kap. 12). Samma drag omnämnes senare,
insatt i sitt naturliga sammanhang: "S. var en
man med stor intellektuell oräddhet, som
grän-sacfe till cynism; en man för vilken inigen tanke
var okränkbar, inte ens om den rörde honom
själv nära" (XXIV, kap. 29). Vi återgår till
brevet. S. utlägger vidlyftigt hur
häpnadsväckande en absolut fulländad dikt av en stor
skald egentligen är, när man tänker närmare
på det — "en frukt, varmed nästan ingenting
i universum kan jämföras": "Hur många
världar hade inte kurmat födas och dö, hur många
nebulosor virvla omkring under trillioner år
utan att frainkläcka en sonett!" [Tanken är
inte mer paradoxal än att Valéry själv kunnat
uttala den. Han delade väl inte precis Malliarmés
fanatiska tro att Skapelsens mål är en "bok",
d. v. s. ett poem, men då han så sent som 1944
skrev att två tinig allena har guldets klang och
värde på "det bord där anden spelar sitt parti
mot sig själv", det ena begrepps-(och ord-)
397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
