- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVI. 1947 /
418

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Olof Lagercrantz: Norsk lyrik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

OLOF LAGERCRANTZ

NORSK LYRIK

I företalet till Rudolf Nilsens "Samlede
dikt" (Gyldendal, utökad uppl. 1946. 8: —)
skriver Arnulf Øverland: "Han (Rudolf
Nil-sen) kryper ikke indover i sin egen sjæl, men
vender sig mot sine nærmeste, ser på dem,
prøver å förstå dem, tåler til dem i et sprog,
som de kan förstå, og om ting som angår dem
selv og ikke bare dikteren alene." Det finns en
polemisk udd i dessa ord. Trettiotalets
psykologiserande djuphavsdykare får en gliring
samtidigt som Øverland formulerar ett program
för sin egen diktning: enkel och rättfram vers
om sådant som angår FOLKET.
Formexperiment och narcissistiska studier i det egna jagets
bottenslam betyder, enligt Øverland, flykt från
den sociala och politiska verklighet som fordrar
varje man på sin post. Den socialistiske
kampdiktaren Rudolf Nilsen har blivit riktpunkt för
en rad norska lyriker. Øverland och många av
hans kolleger har varit folkledare lika mycket
som lyriker. Medan svenska lyriker gärna gör
sin slätaste insats i talarstolen har de norska
diktarna ständigt ombrusats av smattrande
applåder eller fått sin del av skärande
visslingar. De har sagt sitt ord i varje viktigare
ögonblick av Norges historia, de har alltid
funnits på sin post. Om den nationella
pliktkänslan då och då gjort deras diktning mindre
nyanserad och versen blivit soldataktigt träig
och stel får det skrivas på handlingslivets
offerväsen och länder dem kanske mer till beröm
än klander. Men efter att ha plöjt igenom ett
par tusen sidor norsk lyrik kan jag inte låta

bli att erinra mig det där hånfulla "kryper ikke
indover i sin egen sjæl". Vilken uppgift är väl
viktigare än den att lära känna sig själv! Det
är ju med kroppens-själens verktyg som
verkligheten grips, och den som ingenting vet om
hur detta verktyg är konstruerat kan heller ej
veta något om verkligheten. Den starka
utåt-riktningen i den moderna norska poesin och
kravet på allmängiltighet och gemenskapskänsla
har ej sällan lett till förflackning. Genom att
uttrycksmedlen ej omprövats, som skett i vårt
land främst tack vare modernisterna, hotar
i Norge en uttjänt form att kväva innehållet.
De retoriska effekterna framstår alltför nakna,
rimmen smäller alltför mekaniskt, rytmen vevar
positiv. Det finns ansatser till förnyelse också
i den norska lyriken. Man kan nämna namn
som Claes Gill och Arneberg, men en
dominerande ställning intar alltjämt, inte minst
tack vare sina politiska insatser, några lyriker
födda före och omkring sekelskiftet. Det är de
som i dag nästan ensamma representerar den
norska lyriken inför en bredare allmänhet.

Rudolf Nilsens anseende har varit i stadigt
stigande sedan han 1929 vid endast tjuguåtta
års ålder avled. När en ny upplaga av hans
samlade dikter nu föreligger konstaterar man
att Øverland ej ändrat sitt företal från 1935
och alltså fortfarande står som garant för dessa
dikter, vilka till stor del består av hymner till
Sovjet. Trosvissheten och den enkla
svart-och-vitt-målningen från de sociala slagfälten gör
Rudolf Nilsens diktning nära andligen be-

418

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:58:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1947/0434.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free