Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tänka på den äldre Mallarmé, han som skrev
"Igitur" och "Un coup de dés". I lyriken
träffar man ju ofta på s. k. själiska landskap —
den som vill göra bekantskap med ett rent
intellektuellt, nästan geometriskt landskap kan
läsa Nordins avslutningsdikt, "inåtvänd", ur
vilken här ett kort citat:
landskap vars linjer horisonten förestavar
i varv som regelbundet sjunker
mot strandens röda rand av tång
vägen mellan byn och havet
tecknar linjen som kan bryta övermakten
det korta snitt som ljusets solspets
ristar i förtvivlans ödemark
Man frågar sig med en viss oro: vad månde
bliva av detta barnet?
Vad slutligen Jöran Wibling beträffar är
jag starkt frestad att ställa honom utanför den
réaumurska skalan, men eftersom han varken
passar över 80 eller under 0 grader får jag
placera honom någonstans i rymden bredvid
och se honom sub specie aeternitatis. Så här
lyder "Höstcroquis":
Equinox equinox
jordfäst
tristregnets gråa strila.
Equinox equinox
lakan i svepningsvila.
Grausame Salbe
med grov piktur
skriver moln kring späda djur
lxindar med människoögon.
Se hur de rygga.
Se hur det skygga
undan flyr.
Det är highbrowarabesker, uppiffade med
ett och annat utländskt ord, som jag inte kan
begripa något av. Vågar man tro på något
slags lundensisk Jan Wictor? Och eftersom
denna recension mycket kommit att handla om
social dikt, l’art pour l’art etc. kan jag, som
slutvinjett, inte neka mig och läsaren ett citat
ur en dikt som just heter "L’art pour l’art"
och i vilken fader Marx uppträder:
Herr Marx intravenöst
spektralglödsedd
för somliga en monokrom fantast
grep borgaren pius mig
i nackens veck:
ett kraftigt labbatag
och är det slut.
Jag ber om undskvld
för ett smäckert jag
som häller fat på kopp
och verse vica.
Jag ber om undskyld —
danskt precist —
förtvivlat munter.
Gunnar Ekelöf
Dödsdikter
Axel Liffner: Opus 0,09. Bonniers 1947.
4:25.
Det är egentligen egendomligt att
fyrtiotalets unga författargeneration med all sin
livsångest och svartsyn ännu inte uppvisar
någon enda självmördare. Här finns en
försummad chans att löpa linan ut och definitivt
kröna en tendens att göra sig till en legend
i en tidsströmnings mitt. Man blev påmind om
denna brist när den debuterande poeten Axel
Liffner nyligen på en uppläsningsafton
förklarade att han skrivit sina dikter i stället för
det självmord han borde ha begått. Detta
frispråkiga uttalande måste ha väckt blandade
känslor hos mer än en av hans
generationskamrater som kunde tycka sig ha minst lika
stor rätt till en självmordsdeklaration men av
någon anledning avstått ifrån den.
Liffner är således en ny poet med en
utpräglad hållning. Det är hållningen som
framför allt intresserar hos honom och ger hans
dikter skärpa, särprägel. Det är fråga om en
ovanligt genomförd dödsdiktning, som fogar
ett nytt streck till fyrtiotalets mörkskuggade
litterära profil. Han har själv påpekat att han
varken tjänar skönheten eller heroismen. Vad
han tjänar är i stället bikten, låt vara en
själv-misstroget återhållsam bikt. Han är uppenbart
medveten om risken för posering och om
jaginkvisitionens förrädiska njutning. Han har
ingen lust "att missionera för våndan", men
han känner kravet att föra "talan mot sig
själv". Han har accepterat dödskonsekvensen
hos sin inställning och kan därför uppvisa en
ovanligt suverän ångestkontroll.
Den gestalt han med halvuttalad dyrkan
frammanar i inledningsdikterna är väl ingen
428
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
