- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVI. 1947 /
434

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER

"Stern proconsul of intractable provinces",
har Auden kallat James i en dikt. Psykologiskt
erbjuder han i sina romaner ett mycket
sammansatt intresse. Och även en dubbeldäckare
som "Ett kvinnoporträtt" är sällsynt välskriven
på ett fylligt, ett orubbligt säkert sätt, vilket
märks även i den något ofölj samma
översättningen. Artur Lundkvist

Novellkonst

Elizabeth Bowen: Älskaren som var demon.

Översättning av Viveka Starfelt.

Bonniers 1947. 7:50.

Otaliga försök har ju gjorts att försöka
definiera vad konst är för någonting, och
många av dessa försök har varit långtifrån
misslyckade. Ändå måste man väl till slut säga
att härvidlag "allt är känsla" i den meningen,
att det för den estetiskt okänslige torde vara
omöjligt att på ett övertygande sätt förklara
varför den ena författaren är konstnär och den
andra inte.

När jag läste Elizabeth Bowens nyöversatta
novellsamling "Älskaren som var demon", slog
mig något ytterligt enkelt: hon älskar konsten,
det är därför hon är konstnär. Varken lätthet
att skriva, rikedom på stoff eller teknisk
skicklighet leder i och för sig till konst. Lika litet
som en elegant stil. Essensen hos den
verklighet som det gäller att fånga är svårfångad,
därför att även om nätet som man lägger ut här
och där kan vara finmaskigt nog, så kan det
ofta på många andra ställen vara så mycket
mer grovmaskigt. Den författare som älskar
konsten har ett slags passion för det finmaskiga
och en avsmak för det grovmaskiga nätet.

En sådan författarinna är alltså Elizabeth
Bowen. Men hon är samtidigt ett exempel på
det mänskligas ofullkomlighet, för i hennes
synnerligen nyanserade och lyhörda
novellkonst dyker det plötsligt men också med en
viss regelbundenhet upp oformligheter: hon
tycker om spökhistorier. Och dessa
spökhistorier, avsedda att ytterligare understryka det
irrationella i tillvaron, får oftast en motsatt
effekt: de bryter den fint fångade stämningen,
slår sönder det drömartade och kommer
läsaren att med ett slag nyktra till. Hon som
så utomordentligt suggestivt kan återge just
undertonerna hos en overklighetsstämning med

de skenbart mest enkla medel, t. ex. genom
konversationen på en restaurang i London
under kriget, förlorar mestadels helt greppet
när hon övergår till så träaktiga symboler som
spöken i själva verket är. Ändå förstår man
ofta vad hon har velat säga med dessa
spökhistorier. På den trista herrgård där några för
militära specialuppdrag uttagna experter
framsläpar sina dagar, utledsna på varandra,
av-könade och oförmögna till några spontant
erotiska känslor, uppträder nu så att säga helt
naturalistiska spöken ur herrgårdens förflutna,
spöken som väcker förälskelse till liv. Hur sant
är inte detta som tanke! Det är endast i spöken,
i fantasier, som dessa förbrukade människor
kan bli förälskade. Men varför har Elizabeth
Bowen inte låtit allt detta komma fram under
samtalen, som avslöjande drömmar? Varför har
hon manat fram spökena på scenen, livs döda?
Hennes fina konstnärliga instinkt har svikit.

Men det är också bara på den punkten
den har svikit. Föraktande alla grova effekter
— för det gör hon genomgående för övrigt —
ger hon bara genom korta beskrivningar av
tomma och dammiga våningar eller av
mörklagda gator med ett eller annat sönderbombat
hus eller av murgrönans ostörda och
fantastiska växande kring en övergiven villa på det
intensivaste sätt den yttre ramen kring engelskt
liv under andra världskriget. Redan efter en
novell tycker man sig ha levat dag ut och dag
in i London under kriget. Och ändå är det
just ingenting som händer. Men det som i
själva verket har hänt, det har å andra sidan
läsaren verkligen upplevt med alla sina sinnen,
detta att allt är förändrat, att familjebanden har
lossnat, att livsföringen är en totalt annan, att
det gamla aldrig kommer åter, att så kallade
nya människotyper har uppstått, att allting på
sätt och vis är meningslöst och att ändå ingen
tänker på att ge sig.

Elizabeth Bowen äger denna förmåga av
ytterlig åskådlighet som bottnar i ett fantasins
intensiva inträngande i de scener hon vill
skildra, en åskådlighet som bara blir större
genom att den aldrig är understruken. Hon
behöver inte någon handling, man ser hennes
människor röra sig som stod man bredvid
dem. Bara av gester, vardagliga repliker,
tonfall och signifikativa tystnader uppfattar man
huvuddragen av de agerandes karaktärer eller
det väsentliga i den stämning vari de för till-

434

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:58:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1947/0450.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free