Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Teater
Den dödsdömde av Stig Dagerman. Dramatiska
teaterns lilla scen.
Från sin novell i 40-TAL nr 9—10 förra året har
Dagerman till skådespelet överfört hela handlingen
och därmed också- den dödsdömdes anklagelser och
protester mot omvärlden, vilka (i kortaste
sammanfattning) gäller vissheten om att vi döms till döden
— eller till livet! — inte på grund av våra egna
gärningar utan på grund av andras uppfattning därom.
Det är de på olika sätt fördärvade medlemmarna i
"de räddades klubb" som driver den dödsdömde till
revolt mot denna ordning. När han var oskyldigt
dömd, för hustrumord, avskydde de honom; när han
frikänts, accepterade de honom. Men han är ju hela
tiden densamme, ett offer för så många tvivelaktiga
domslut. Det finns för många domare i världen, säger
författaren. "Det är domarna som måste bli
annorlunda, mindre domare, mera människor, mindre
rättvisa, mer mänskliga."
Den dödsdömde har undgått justitiemord genom en
sällsam slump: bödeln svimmade vid exekutionen,
och innan man hann vidta andra och säkrare
dispositioner för fångens avlivande, kom hans oskuld i
dagen. I detta originella och innehållsrika skeende
finns ännu ironi. Men sen vänds det hela till patetisk
tragedi. Det visar sig att för honom fanns ingen
befrielse: "Inte kan man vara dödsdömd på morgonen
och livdömd på kvällen." Han dog redan när domen
föll. Eller rättare sagt: lians existens fortsätter i den
evighetens atmosfär där det förflutnas avgörande
upplevelse så oavlåtligt pinsamt bestämmer gången
av tankar och känslor. Den nyförvärvade medlemmen
av "de räddades klubb" följer i ett ögonblick av
trötthet och övergivenhet skökan som beställts just för
hans räkning, och i och med att han i sin impotens
mördar henne tar han ändå hämnd på hustrun. Det
är nog inte bara en personförväxling; men om arten
av hans tidigare "skuld", aggressionsbegäret, som nu
plötsligt bryter fram, har Dagerman inte upplyst oss.
Överhuvudtaget nyttjas här de sadistiska och
aggressiva faktorerna som estetiska effekter; inte som
objekt för analys. Pjäsen är på det hela taget inte
mycket inriktad på det psykologiska.
"Den dödsdömde" är som skådespel närmast en
skildring av ett tillstånd, en stämningsmålning med
berättelsefragment. Utöver novellen har pjäsen en
ram, scenerna i fängelset, och symboliken avser att
karakterisera människans situation i livet. Den är,
som man förstår, särdeles hopplös, grym, trist. Det
låter ju säga sig, ehuru det inte bör upprepas alltför
ofta, eller skildras så omständligt.
Trots alla reminiscenser från den tidigare Pär
Lagerkvist och från Sartre är "Den dödsdömde" ett
originellt stycke, intensivt i anslaget och uttrycksfullt
i språket. Men det otillfredsställande intryck man
ändå ofta fick, berodde på att här så sällan kändes
närvaron av ett scentemperament. Det mesta
berättades eller beskrevs för oss. Näst efter "S:t Antonius
visar vägen" är detta det mest stillastående stycke
man sett den här säsongen. Typiskt är att
huvudpersonen i andra akten, annars dramatiskt sett den
mest acceptabla, i så stor utsträckning fick fungera
som lyssnare eller som uppmanare åt
klubbkamraterna att redogöra för sina uppskakande erfarenheter
under deras äventyrliga balansgång vid dödens
branter.
Här fanns som sagt i anmälarens tycke pjäsens
mest tacksamma spelscener, och Alf Sjöberg gjorde
något egenartat spökligt groteskt av det.
Överraskningen här var Ulf Palme, vars självbelåtna, fega och
förljugna bracka var ett helt litet studium; här är
något så sällsynt som en artist som aldrig upprepar
sig. Bisarra, besatta existenser var de samtliga. Jan
Erik Lindquist som alkoholiserad, fräsig invalid.
Hans Strååt som romantisk duellant i fantasiuniform,
en pervers skönande. Kurt Olof Sundström: en
sataniskt avslöjad missionär som kanske Torsten Winge
stått fadder åt fast rösten ibland påminde om Uno
Henning. Flickan bestods av Eva Dahlbeck all
tänkbar animal ovetenhet och en sexuell attraktion som
var mer än bara skökorutin, men den akten, med
Olof Widgren hela tiden fastkletad vid dörren och
den halvnakna kvinnan i farten med sina lockkonster,
var tjatig och illa hopstämd.
Annars gjorde Widgren — som dels spelade den
dödsdömde, dels den gamle spekulative advokaten —
en beundransvärd insats. Den dödsdömdes roll,
egentligen ganska monoton, är ingen tacksam uppgift i
vedertagen bemärkelse, men Widgrens främling bland
dem alla, den plågade frågaren med det slocknade
och ändå så känsligt spända, skyggt förebrående
ansiktet, kunde inte annat än gripa. Något i sitt slag
perfekt gjorde också, med grym komik, Hugo Björne
som fängelsets portvakt; här fanns i mänskligt
koncentrat all den självgoda, oberörda, flinigt cyniska
och perspektivlösa vidrighet som livets samtliga
dödsdömda förr eller senare dukar under för. Portvakten,
den tydligaste Pär Lagerkvist-figuren av alla, blev
i Hugo Björnes gestaltning på en gång en otäckt
inskränkt jordevarelse och en symbol för hela den
hjärtlösa, oåtkomliga verkligheten. Axel Strindberg
Britannicus av Jean Racine. Dramatiska teaterns
stora scen.
Efter det elisabethanska tyranndramat har turen
kommit till det stora seklets, efter det engelska till
det franska, efter Moliére och Shakespeare till Racine.
Det måste tacksamt erkännas, att Dramatens ledning
åter strävar mot höjderna, och belöningen har inte
heller uteblivit, vare sig i form av publikintresse eller
438
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
