Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
har, hur fyller han det ej med sant och gripande liv.
När han lyfter Gertrud Fridh på starka armar högt
mot taket i ett utbrott av jubel, lyfter han också hela
pjäsen många mil över den resonnörsnivå, där den
strängt taget hör hemma; och han kunde ej få
vackrare svar. Där har svensk scen en verklig magiker —
och en verklig sagoprinsessa. — Claes Thelander,
Semmy Friedmann, Herman Ahlsell och Töre
Lindwall fullständiga rollistan. Särskilt den förstnämnde
gör en rolig figur, som verksamt bidrager till
trevnaden. Ebbe Lindé
Krakes konditori av Cora Sandel och Helge Krog.
Hälsingborgs Stadsteater.
Cora Sandels perspektivrika småstadsberättelse om
frånskilda sömmerskan fru Stordals nervkollaps och
sit-down-strejk och hennes sällsamma frälsande möte
med hamnoriginalet "Stivhatten" torde vara känd för
flertalet läsare. Boken har ju blivit en
försäljningssuccé både på svenska och norska, och för en gångs
skull en litterärt berättigad sådan. Dramatiseringen
är utförd av Helge Krog, dess svenska översättning
av Herbert Grevenius. Efter svenska urpremiären i
Hälsingborg kommer stycket i början av maj upp på
Dramaten.
Såsom Gunnar Ekelöf påpekade i sin anmälan
(BLM 1946, X: 881) är redan prosaberättelsen
egentligen ett läsdrama, murat i repliker enligt ibsensk
av-slöjningsteknik och med fransk-klassiskt iakttagande
av handlingens, tidens och rummets enhet. Det kan
då tyckas, att det skulle vara en lätt och tacksam
uppgift att få det att verka lika starkt från scenen
som från bladet. Men i själva verket är det inte alls
fallet. Hur det är, så har scenen anspråk på
omväxling i scener och grupperingar, vilka fantasins
överlägsna närbildsteknik gör överflödiga vid läsningen.
I hela stycket tilldrager sig ju ej stort annat än att
olika personer kommer in den ena efter den andra
och rycker i Katinka Stordal, där hon sitter och
hänger på konditoriet, för att var med sina argument
få henne att återgå till sömnaden. Vid läsningen blir
det ej enformigt, därför att argumenten är så
omväxlande och avslöjande, att man ser bara dem, icke
den yttre situationen, men på scenen blir det
enformigt, ohjälpligt. Visserligen har Helge Krog sökt
lätta upp monotonin genom en andra akt på annan
lokal (Stivhattens primitiva bostad), där det både
regnar in och hotas med gevär och drivs
Krog-dramatik även på annat sätt; det hjälper en bit, men man
har ej fått skjuts så det räcker över hela tredje
akten. — Det tillkommer att Cora Sandels små
berättande mellanstick mellan replikerna, hur obetydliga
de än är i omfång, dock är ganska väsentliga för
stämningen på grund av sin persiflerande ton, vilken
kommer oss att hela tiden se handlingen liksom
genom ett grönköpingsfärgat glas. De bortfaller ju. Och
i sin strävan att få någorlunda dramatiska aktslut har
Helge Krog slutligen förletts till omplaceringar av en
del dialogstycken, varigenom det vitalaste av allt i
boken, dess psykologiska logik, blir ställvis rubbad.
Första akten slutar sålunda med att Katinka och
"Skarphatten" (som Grevenius kallar honom på
något av de stockholmsidiom, vars kännare han är;
större delen av landet skulle nog säga "Kubben")
gemensamt vandrar ut mot regnet förbi den gapande
kråkvinkelsocieteten. Men det har det tråkiga med
sig, att Elise Øyens gräl på Peder Stordal för hans
ringa framgång i livet och hennes flykt till
apoteksbiträdet Lydersen och hans abortmedel har fått lov
att dragas förut; och de är dock en inre följd just
av den åskådliga upplevelsen av Katinka Stordals
sociala bankrutt och de komplicerade känslor den
väcker hos den andra kvinnan — annars saknar de
mening och intresse i detta spel med dess oerhört
enhetliga handling.
Om "Kranes konditori" alltså är bra mycket
svagare som pjäs än som läsning, så hindrar det ju inte
att det står mycket gripande och tänkvärt kvar. Första
akten verkar därtill ännu friskt originell från scen,
om också inte så högdramatisk, och den andra å sin
sida är ganska dramatisk, om än mindre originell.
Det är egentligen först i tredje akten som det
definitivt blir så att säga litet för mycket av litet för litet.
Likvisst finns också här storslagna och tacksamma
partier både i Katinkas och hennes motspelares
repliker. Som den utleda och obstruerande, tröttkörda
sömmerskan hade Elsa Widborg en roll som var
"som gjord" för henne — med allt vad det innebär
både av pius och minus. Inga Tidblads framträdande
på Dramaten blir på sätt och vis intressantare,
därför att det kommer att kräva omformning och
nyskapelse. Hos Elsa Widborg njöt man, som av välkänt,
ädelt vin, av kongenialiteten och den oförlikneliga
vissna glansen. Ändå hade hon endast måttligt stöd
hos sin motspelare. Rune Turesson har nog charm
och värme, men han är på tok för ung och
okomplicerad för rollen. Den riktige Stivhatten med sina
låter och sin portvinstörst skall inte bara vara öm
och världserfaren, han är också ett bittert original,
ett slags koling, en särling, som kommit på sned i
livet; för Katinka Stordal utgör han ej blott
drömmen om lyckan och den förståelse, som gör livet
uthärdligt, utan också frestelsen, som hon övervinner.
Har man ej förstått det, så har man läst boken
flyktigt. — Av övriga uppträdande kommer man nog att
tacksamt minnas Margareta Bergfelt och Siv Thulin
som resp. surkarten och snärtan bland uppasserskor,
Erland Josephsons obetalbart valpige unge Jörgen.
Otto Landahls byggmästare och Lisskulla Jobs som
Elise. De var allesammans väl individualiserade och
karakteristiska typer. Regin hade löst scenproblemet
genom ett enkelt men effektivt vridscensarrangemang.
Som vanligt hade den letts förtjänstfullt av
teaterchefen Lars-Levi Laestadius. Ebbe Lindé
Film
Och efter skymning kommer mörker. Manus, regi,
produktion: Rune Hagberg.
Rune Hagberg är en ung man som på lediga stunder
gjort en spelfilm av ordinär längd, med hjälp av de
enklast tänkbara tillbehör. Det viktigaste med den är
kanske att den visar att den vanliga påkostade
tekniken bara är en utvändig sak som inte spelar någon
avgörande roll för filmens värde, för filmen som konst.
Naturligtvis är Hagbergs film bristfällig och
amatörmässig, men den bär likväl fram hans syften tillräck-
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
