Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Johannes Edfelt: Fem dikter - Röster ur träsket - Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEM DIKTER
RÖSTER UR TRÄSKET
Skugga och sken är världen, i vilken vi leva;
sammanhangslös som ett varietéprogram.
Utan minnen, riktning och öde treva,
vackla vi i ett träsk av ögonblick fram.
Skärvor och klutar av liv! Och sällan mister
blicken sin tomhet, sällan når själens rop
Intets kulier, Dödens grå maskinister,
Kaos’ från centrum förjagade människohop.
EPILOG
En fågel har slutat sjunga -— vad sjöng den i granens topp?
I blod och aska skall dagen omsider fullborda sitt lopp.
O själ, när slutar du pendla mellan förtvivlan och hopp?
Tätt slingrade in i varandra stå ristade två monogram:
två skrovliga ärr äro kärlekens läppar i trädets stam.
Var multna de älskandes händer, som famlat i lust och skam?
Låt frågaren också få vila i frid efter slutad dag.
Bäst var den när den var gränslös musik som förlöste hans jag.
Bäst var den när den var dröm om frihet från djungelns lag.
457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
