Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Stig Dagerman: Öppna dörren, Rickard. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STIG DAGERMAN
ÖPPNA DÖRREN, RICKARD
— Öppna dörren —
De säger att jag skall öppna dörren, och jag
öppnar den inte. De inte bara säger att jag
skall öppna den, de bönfaller — och när böner
inte hjälper hotar de, men när hotelser inte
hjälper tiger de ett tag, viskar andfått och
ivrigt medan de står alldeles stilla utanför
dörren som om de ville hypnotisera den. Eller
kanske hypnotisera mig genom nyckelhålet.
Hyp-no-ti-se-ra —
Men jag öppnar inte. Nej, inte bara det, jag
drar mig längre och längre in i rummet, så
långt in i det jag kan komma, ända in till
sängen i hörnet. Jag lägger mig på den sängen
och tar kudden och täcker över mitt huvud
med den för att slippa höra, för att slippa se,
för att slippa veta. Ibland vet jag ändå, det
som jag måste veta tränger in i mig genom
infernaliska kanaler, som det skulle behövas
alla världens kuddar för att täppa till. Jag har
bara en, det är en bra kudde, tjock, tät och
mjuk — men vad förslår den mot detta!
Förslår! Den förslår ingenting, och ändå
finns det ögonblick i det här låsta rummet då
all pina plötsligt har upphört, då kudden ändå
räcker och en lugn glädje, söt som honung,
flyter in i mig. I de ögonblicken är jag
fullkomligt öppen, jag föreställer mig att jag
ligger här som ett hav som tar emot en bred,
mjuk flod i sina armar och låter sig kyssas
varm och lycklig av dess ljumma vatten. I dessa
sällsynta ögonblick kan jag till och med befria
mig från kudden, låta den falla från sängen
och med nacken vilande i mina knäppta händer
se taket ovanför mig i ögonen. Då är det inte
bara en låst dörr som skiljer mig från dem
där ute, inte bara ett långt, smalt rum fullt av
tystnad utan något som är mycket starkare,
mycket hänsynslösare i sin förmåga att göra
mig ensam.
Då har det emellertid hänt nånting mellan
dem där ute, för plötsligt tar någon, om det
är Knut eller Inge, ett hårt steg fram mot
dörren och börjar knacka mot dörren med
knogarna, och fast den som knackar inte är
så alldeles nykter är det ändå en djävulskt
beräknad knackning. Den sätter inte in än
här, än där på dörrytan, den samlar sig till
ett enda litet ställe strax ovanför handtaget och
bearbetar denna fläck med en så lugn,
förfärlig envishet som gällde det att slå hål på
dörren för att på det sättet betvinga mig.
Låt dem hålla på, tänker jag jublande, låt
dem slå sönder knogarna, låt dem slå händerna
blodiga. Gud, hur de bedrar sig, om de tror
att de skall kunna få mig att vrida om nyckeln
förrän jag själv önskar det.
Ännu så länge kan jag alltså låta kudden
vara, ännu så länge roar det mig nästan att
någon nöter sina knogar för min skull. För
min skull — För en gångs skull är det någon
som gör nånting för min skull. Jag sträcker ut
mig på sängen och har semester. Jag vet att
detta inte kommer att vara länge, det är inte
första gången som det är så här, och därför
vet jag att det inte kommer att vara länge.
468
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
