Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Stig Dagerman: Öppna dörren, Rickard. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖPPNA DÖRREN, RICKARD
Snart nog skall jag ju märka att den som
knackar inte knackar på den kalla, känslolösa
dörren utan på min varma, värkande kropp.
Knogar vet alltid vad de vill, knogar vet alltid
var det gör som mest ont, knogar är så vana
vid min kropp att de hittar det känsligaste
stället alldeles av sig själva.
Då upphör knackningarna för ett ögonblick.
Då viskar Knut (det var alltså han som
knackade):
— Öppna, lilla du, lilla, lilla, lilla du, öppna.
Sen blir det tyst, det vill säga utanför dörren
blir det tyst, och genom att det blir så tyst
utanför dörren hör man de fulla, spräckta
rösterna från köket så mycket bättre. Där är
kvinnor också, jag vet att de har haft kvinnor
med sig, men inte ens det gör mig nånting nu.
Så länge jag har kraft att inte öppna dörren
finns det ingenting som gör mig något.
Nu hör jag dem mumla utanför dörren igen,
och jag är stolt och lycklig nog att inte
anstränga mig för att höra vad de säger om mig.
Jag vet att de är villrådiga, jag vet att jag har
övertaget. De kan inte göra nånting mot mig
så länge köket är fullt av fulla vänner. En man
kan inte säga till en full vän att min gumma
har låst in sig i rummet och vill inte komma
ut, den satan. Då skulle den fulle vännen
skratta, och varenda bit av det skrattet skulle
tränga in som ett bombsplitter i den mannens
själ. Han skulle tappa sitt ansikte, och ansiktet
är det viktigaste en full man har, ja, inte bara
en full utan en helt vanlig också. En mans
ansikte är som ett dörrhandtag. Även om det
sitter på dörren till en barack skall det se ut
som handtaget till en bankport eller en
krogdörr. Det skall alltid se stolt ut, mässingsstolt,
och det är kvinnans uppgift att varje dag putsa
fram denna stolthet ur fläckarna av feghet och
förtvivlan.
Knut skall inte börja skrika, för vem vill att
andra skall höra att man har en tokig fru. Och
Inge skall inte slå in dörren, för vem vill att
andra skall veta att man har en galen syster.
Alltså står de och överlägger, och ännu är de
för nyktra för att komma överens om nånting
att göra. Nu skrek någon i köket. Jag tror
bestämt det var en kvinna, men ingen skall tro
att jag bryr mig om det. Jag ligger utan kudde
och noterar att det var ett skrik, ett litet vasst
kvinnoskrik på lek.
— Lilla, lilla, lilla, kära du, säger Knut
medan jag småler åt taket, kära, lilla du,
varför kan du inte öppna? Är du förbannad på
mej? Vad har jag gjort? Du kan väl
åtminstone säga vad jag har gjort!
Gjort och gjort —
Kära, lilla Knut, tänker jag, eller jag tror
åtminstone att jag tänker så, kära, lilla Knut,
du har inte gjort nånting. En normal människa
skulle inte tycka att du har gjort nånting. En
normal människa skulle tycka att du var
förbannat snäll. Men jag är inte normal, väl. För
inte skulle en normal människa stänga in sig
i ett rum och ligga i det rummet och tjura bara
för att hennes karl har kommit hem från j obbet
några timmar senare än han brukar på
lördagarna och haft ett par blaskiga vänner och
deras fruar eller flickor eller vilka flickor som
helst med sig hem.
Och ändå är detta vad som har hänt. Det
och ingenting annat. När jag hörde dem
komma i trappan, skrattande, fyllande hela
uppgången med ett rått os av röster, släckte
jag gasen, kastade förklädet över en stolskarm
och sprang in i rummet och låste. Sen stod
jag tätt intill dörren och hörde hur de först
krusades in i tamburen och sen krusades in
i köket. Och jag hörde kvinnornas låga skratt,
fulla av tvetydighet, när de satte sig i någons
knä. Jag antar att det kom sprit på bordet och
kaffekoppar och att en kopp gick sönder. Knut
var stor och skrek att det gör väl för fan
ingenting.
Men sen hörde jag tydligt hur Knut blev
liten, då nämligen när han stängt köksdörren
469
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
