Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Sven Stolpe: Georges Bernanos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORGES BERNANOS
Huvudpersonen i romanen säger sig vara
"livstidsfånge hos den heliga dödskampen i
Getsemane". Den sanne kristne är den andligt
oeh materiellt utblottade, som ser sin nöd och
accepterar den. Då den kristna filantropin vill
avskaffa fattigdomen, pekar Bernanos på att
"här kommer Vår Herre med fattigdomen vid
handen och säger: ’Här ser ni er drottning,
svär henne trohet!’" Fattigdomen räknas som
ovärdig civiliserade folk — vem vågar säga
detsamma om Jesu Kristi fattigdom? Den
fattige smyger sig in i kyrkan och tar plats
på sista bänken — dock är kyrkan hans, och
det rätta vore, att en grann schweizare kom
ned och hämtade honom och förde upp honom
i koret med den vördnad, man är skyldig en
furste — en furste av kristet blod:
Det är verkligen en dråplig armé, där korpralerna
nöjer sig med att beskyddande klappa den kunglige
gästen på axeln, honom, som marskalkarna kastar sig
på knä inför.
Människan är en trasa. Kyrkan vet detta,
den har starka nerver. Människans naturliga
godhet är en fabel. Människan står hos
Bernanos värnlös, inställd i en väldig kamp, som
utkämpas inom och utanför henne; hennes
egen vilja spelar mycket obetydlig roll, hon är
utlämnad åt de väldiga nappatagen, och denna
metafysiska kamp mellan goda och onda
andemakter är enligt Bernanos det enda värdiga
motivet för en romanförfattare. I denna väntan
känner människan ångest. Ändå är hennes
vildaste ångest som att vederkvickas av en
strålande daggfrisk gryning i jämförelse med
den nöd, som helvetets plågade demon erfar.
Det intressanta i människodjurets psykologi
är hennes instinktiva dragning till icke sin
frälsare utan till demonen — människan
avvisar nåden, vill sin undergång. Med en
inlevelse i demonin, som för tanken till
Dostojevskij, skildrar Bernanos det ondas suveräna
makt över människorna. Människans enda
räddning är bönen, som Bernanos kallar "det
enda sätt att gråta, som inte är feghet".
Medeltiden visste allt, säger Bernanos en
gång. Hans världsbild är också medeltida.
Innan en läsare, som lever på kvarlevor från
det slutande 1800-talets likviderade naturalism,
ler åt detta, bör han erinra sig, att den
starkaste filosofiska strömningen inom nutidens
katolicism är thomismen. Av hårda egna
erfarenheter har också en avkristnad
generation i vår tid lärt sig att se verkligheten i
samma nådeslösa ljus som Bernanos. Det är
inte om arten av hans verklighetsbild striden
bör stå. Frågan är bara, om Bernanos också
kan tänkas ha rätt i fortsättningen, då han
direkt bygger på helgonens, mystikernas och
profeternas högsta erfarenheter, då han i och
ovanför människan upptäcker en andlig sfär,
som också har del i hennes öde. Han har
beskyllts för manikeism och jansenism, och
sant är att man icke ser mycket av nådens seger
i hans böcker. Ändå låter han sin största roman
sluta med orden: "Det spelar ingen roll. Allt
är nåd."
Detta kan låta paradoxalt för den som tagit
del av hans målningar av förtvivlan och
nederlag och minns hans danteska bild av syndens
värld, vilken "ligger gentemot nådens värld
som spegelbilden av ett landskap i en svart
sjö. Det finns ett de heligas samfund. Det finns
också ett syndarnas samfund. I det hat och det
förakt, som syndarna när mot varandra,
förenas de, famnar de varandra, uppgår de och
smälter de samman med varandra, och en
vacker dag är de i den Eviges ögon ingenting
annat än den sjöbotten av evigt klibbigt träck,
som den gudomliga kärlekens oändliga flodvåg
förgäves sveper över, detta hav av levande och
dånande flammor, som en gång befruktat kaos."
I sin sista roman, "Monsieur Ouine", skriven
före kriget men tryckt i Rio de Janeiro först
1943, har Bernanos gett en fruktansvärd bild
av den gudlösa världen; den franska kritiken
475
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
