Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Sven Stolpe: Georges Bernanos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
ställde sig tämligen frågande inför boken, detta
särskilt därför att dess intrig aldrig blir
uppklarad. Boken, som först skulle heta "La
paroisse morte", vill skildra ett
människokollektiv utan ande. Det blir en rundmålning av
fransk landsbygd, utförd på känt,
obarmhärtigt maner. Men denna gång är den
naturalistiska formen definitivt sprängd, boken faller
sönder i fragment, dess gestalter är spöklika,
omänskliga, hemlighetsfulla — man har icke
utan skäl nämnt Faulkners namn i detta
sammanhang. Som ofta i Bernanos’ romaner är ett
oförklarligt mord romanens knutpunkt. Ännu
på sista sidan är mysteriet icke uppklarat.
Omkring detta mord forsar det onda ohämmat.
Två eller tre av bokens gestalter är sinnessjuka,
och även dess normalare figurer uppträder
skrämmande onaturligt — drabbar samman
i plötsliga slagsmål, förbannar och kränker
varandra, drar sig åter undan i spöklik
ensamhet. En sinnessjuk kvinna, som genom hela
romanen kör omkring med sin vagn, lynchas
till sist, mären blir sinnessjuk, den unge pojken
Philippe är ett odjur med oberäkneliga
raseriutbrott, boken rymmer självmord, mord,
undergång, vildaste nöd. Mitt i den förvirrade
handlingen står den mystiske, asketiske f. d.
språkläraren monsieur Ouine, en svårförklarlig men
suggestiv gestalt, kanske representanten för
andelösheten, tomheten, isoleringen. En
prästman ger i en predikan en antydan om bokens
innebörd, då han säger, att synden trots sin
determinerande makt över ett ständigt växande
kollektiv ändå aldrig kan skapa gemenskap —
bara ny isolering, ny tomhet. Romanen är ett
negativt experiment — Bernanos gör ett
försök att låta en värld utan nåd, utan
förbarmande, fritt utveckla sig, och läsaren skakas
av det fruktansvärda skådespelet.
Boken ger en föreställning om denne
författares väldiga resurser — han känner av
egen erfarenhet denna demoniska värld, han
har skakats av denna ångest, plågats i detta
tvångsgrepp, känt sig kvävas av denna
oandlighet. Genom boken går en isande pust av
djävulsk ondska, av negativitet, och icke på
en rad låter författaren någon av bokens
gestalter skymta en chans till räddning, till
frihet — Sartre torde uppskatta den. Bernanos
vågade icke sända ut boken före kriget —
ingen skulle ha förstått den. Men efter kriget
kunde han framlägga sin fasansfulla vision av
en värld, där det demoniska segrat, och där
allt var kyla. Nu kände hans läsare igen denna
verklighet — som sin egen.
2
Ett av de sällsyntare Bernanostrycken är
skriften "Noël à la maison de France",
utkommen 1930. Dess första ord är karakteristiska:
Aldrig, aldrig, aldrig kommer jag att sluta upp
med att smäda dumskallarna! Aldrig, aldrig, aldrig
kommer jag att fullständigt ge upp att intressera mig
för dessa runda ansikten, skinande av trygghet,
självbelåtenhet, naiv egoism, lugn och bekväm stupiditet...
Skriften är den första i den långa raden av
Bernanos’ politiska stridsskrifter. Den första
mer omfångsrika var luntan "La grande peur
des bien-pensants" (1931), som i hög grad
bidragit till Bernanos’ impopularitet under
lång tid i sitt eget land. Den skildrar nämligen
ingen mindre än den franske antisemitiske
journalisten Édouard Drumont, författaren till
"La France juive" och känd bland annat genom
sina dueller med Arthur Meyer1 och
Clémen-ceau. Det oroande är, att Bernanos icke gör
någon hemlighet av sin beundran för Drumont,
och denna beundran tycks icke bara gälla
dennes litterära geni — vilket även Meyer
villigt erkänner — utan också hans antisemi-
1 Den som läst Meyers memoarbok, "Ce que mes
yeux ont vu", erinrar sig hans vilda förtvivlan över att
han under duell ;n med Drumont i misshugg råkade
med vänstra handen gripa tag om motståndarens värja,
samtidigt som han oavsiktligt med sin egen värja
sårade denne i benet — en för dåtida franska
hedersbegrepp skymflig och oförlåtlig handling.
476
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
