Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Dorothy Sayers: Aristoteles och detektivromanen. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOROTHY SAYERS
ARISTOTELES
OCH DETEKTIVROMANEN
För ungefär tjugufem år sedan var det
ganska modernt bland kommentatorerna att
beklaga Aristoteles’ förkärlek för en typ av
tragedi, som enligt deras uppfattning inte
var "den bästa". Hans starka framhävande
av handlingen, hans smak för melodram och
överraskning — var de inte ganska
missklädsamma — ganska okonstnärliga? Psykologi
för psykologins egen skull började just komma
i ropet, och det verkade nästan hädelse att
hävda att "ett stycke avser icke att efterbilda
karaktärer utan innehåller karaktärer för
handlingens skull". Ja, vi står ännu under ett visst
inflytande av den åsiktsriktning som ger priset
åt det skådespel eller den berättelse vari det
från början till slut inte händer någonting
särskilt.
För var och en som läser "Om diktkonsten"
utan förutfattade meningar är det emellertid
tydligt att Aristoteles mindre dryftade sin egen
tids litteratur än siade om framtidens. Han
kritiserade den samtida grekiska teatern
därför att denna på den tiden var den lättast
tillgängliga, mest spridda och demokratiska form
för folklig underhållning som stod till buds för
hans studier. Men vad han innerst inne
längtade efter var en god detektivroman, och det
var inte hans fel, arme man, att han levde så
där tjugu sekler för tidigt för att kunna få
hänge sig åt "de avgörande vändningarna"
i "Trent’s Last Case" eller "upptäckterna" i
"Baskervilles hund". Han hade en präktig aptit
på ruskigheter. "Det som i och för sig är
pinsamt att åse", säger han, "betrakta vi med
nöje, om vi få se det noga efterbildat i konsten.
Som t. ex. en bild av ett vidrigt djur eller av
ett lik." Man kan dra den slutsatsen att "Det
spräckliga bandet" med dess krälande fasa
skulle ha fallit honom lika väl i smaken som
"Liket i bilen", "Liket i kylhuset" eller "Liket
i silon". Men han var ingen okritisk
thriller-slukare. "Av de enkla handlingarna äro de
episodiska sämst", anmärker han med rätta.
"Med en episodisk handling menar jag en
sådan, där episoderna följa på varandra utan
någon sannolikhet eller möjlighet." Han skulle
inte ha gillat en viss nyligen utkommen bok
vari det bl. a. förekommer en kulspruteattack
på Park Lane, ett flygplan som fäller bomber
över Barnes Common,1 ett gasanfall mot en
våning i West End, företaget av
Mordkommissionen, samt en regelrätt artilleribeskjutning
av en yacht på Solentbukten. Han framhöll att
hemska och upprörande händelser gör
starkaste effekten om de inte bara inträffar
"oförmodat" utan också "som en följd av varandra".
I en enda mening sammanfattar han allt det
väsentliga i fråga om detektivromanen i
egentlig mening: "Det kan också förekomma upp-
1 Man bör kanske påminna om att händelser av
detta slag, fastän de sedermera har blivit tämligen
vanliga, var ovanliga vid den tidpunkt (1935) då
denna uppsats skrevs.
480
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
