Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Dorothy Sayers: Aristoteles och detektivromanen. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOROTHY SAYERS
väl karaktärer". För några år sedan var
tendensen att alla detektivhistorier skulle sakna
karaktärer, vara av "ritbords"-typen, och i dag
ser vi många exemplar som presenterar en
ganska tunn handling men ymnig
psykopatologi. Aristoteles’ varning håller emellertid
fortfarande streck:
Radar man upp en del för en viss karaktär
betecknande yttranden, väl gjorda både till sitt språkuttryck
och till sin tankegång, skall man dock icke lyckas
åstadkomma det som är för en tragedi karakteristiskt.
Hellre då en tragedi som i andra avseenden är svag,
men där det i stället finns handling.
Och vidare:
Handlingen utgör således grundvalen till och är
liksom själen i varje detektivhistoria. I andra hand
komma så karaktärerna.
Även beträffande handlingens komposition
är Aristoteles till god hjälp. Han säger bestämt
att den bör ha början, mitt och slut. På den
punkten skiljer sig detektivhistorien på ett
markant sätt från den typ av modern roman
som börjar i slutet, irrar fram och tillbaka
utan någon särskild rörelseriktning och slutar
i det obestämda, såvitt man kan se endast och
allenast av det skälet att förläggaren vägrar
att tillhandahålla mera papper och tryck för
sju shilling och sex pence. Detektivromanen
börjar vanligen med mordet, mitten upptas av
undersökningen och de olika peripetier och
lyckans växlingar som resulterar därur, och
slutet utgöres av mördarens upptäckt och
avrättning — något slutgiltigare kan väl inte
gärna länkas. Vår auktoritet tillägger att arbetet
bör vara av lämplig längd. Om det är för kort,
säger han, blir vår uppfattning därav otydlig.
(Detta är för milt uttryckt — han kunde ha
sagt att det inte kommer att uppfattas alls,
eftersom bibliotekslånaren blankt vägrar att ta
en sådan bok därför att det "inte är nog
läsning i den".) Ännu starkare invändningar
gör han mot verk som är mycket stora, eller
"10 000 stadier långa". "Varje handling",
påpekar han, "måste ha en viss längd, som kan
i minnet hållas samman." En författare skulle
naturligtvis kunna skriva en detektivroman
lika lång som James Joyces "Odysseus", men
om han gjorde det, skulle läsaren inte vara
i stånd att hålla reda på alla de spridda
ledtrådarna från första kapitlet till det sista, och
effekten av det slutliga avslöjandet skulle gå
förlorad. I praktiken är 80 000—120 000 ord
en lämplig längd om boken ska säljas bra, och
detta är tillräckligt för att, som Aristoteles
formulerar saken, "huvudpersonen, allt efter
ett händelseförlopp, som är sannolikt eller
nödvändigt, skall hinna passera från olycka
till lycka eller från lycka till olycka". Men
senare kommer han med en mycket nödvändig
varning: "Dåliga författare draga ofta alltför
mycket ut på handlingen och tvingas då att
vrida hela händelseförloppet på sned." Det är
oklokt att "tänja ut" en intrig av novelltyp till
romanlängd, även om det sker för att uppfylla
ett kontrakt med förläggaren.
I nästa avsnitt av "Om diktkonsten" finner
vi råd angående handlingens enhet. Det är
inte nödvändigt att berätta allt som
överhuvudtaget hände hjälten. Till exempel, säger
Aristoteles, "när man skriver om Sherlock Holmes"
(jag har lätt bearbetat det exempel Aristoteles
anför) —
bryr författaren sig inte om att förmäla var hjälten
var född eller om han studerade i Oxford eller
Cambridge, och inte heller går han in på detaljer som
— fastän vi veta att de ha inträffat — inte äro av
vikt i sammanhanget, som till exempel de fall som
rörde Vinhandlaren Vamberry, Aluminiumkryckan,
Den beryktade kanariedressören Wilson eller Isadora
Persano och den märkvärdiga masken.
Fabeln, säger han —
måste efterbilda en handling som ett avslutat helt,
och de olika händelserna däri måste också vara så
beskaffade, att, om de ändras eller stympas, det hela
råkar i olag och förskjutes.
482
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
