- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVI. 1947 /
484

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Dorothy Sayers: Aristoteles och detektivromanen. Översättning av Sonja Bergvall

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DOROTHY SAYERS

Aristoteles strängt på exakthet. Men han säger
verkligen, att om författaren inte kan nå sitt
mål utan att införa en omöjlighet (till exempel
det ögonblickligt dödande, opåvisbara giftet)
så kan han i nödfall ha rätt att använda det,
men —

Hade ändamålet bättre eller lika bra kunnat nås
utan någon dylik passus, har han icke gjort rätt. Fel
böra givetvis såvitt möjligt undvikas överallt i dikten.

Att John Rhode i "The Corpse in the Car"
låter en gas som inte kan upptäckas strömma
ut ur radioapparaten är sålunda, eftersom det
är tekniskt möjligt, försvarligare än att han
i "Poison for One" släpper ut blåsyregas ur
en varmvattenflaska av gummi, något som,
efter vad jag har erfarit, inte skulle vara
möjligt i praktiken.

Beträffande de tre oundgängliga partierna
i en detektivroman — peripetin eller den
avgörande vändningen, upptäckten och
lidandet — har Aristoteles många mycket riktiga
iakttagelser. Vid lidandet behöver vi inte länge
uppehålla oss. Aristoteles definierar det som
"ett moment i handlingen som till sitt väsen
är fördärvbringande och smärtsamt, t. ex. de
ohyggliga dödsscenerna, torterandet, sårandet
o. s. v.". Sådana moment är ingalunda
ovanliga i detektivromanen, anmärkas bör endast
att de alltid på något sätt bör föra handlingen
framåt och inte sättas in bara för att hetsa upp
läsarens känslor, och ännu mindre för att
avvända hans uppmärksamhet från någon
svaghet i handlingen.

Avgörande vändningar kan drabba alla eller
vilken som helst av personerna: offret — som
ofta är en ofantligt rik person — kan
degraderas till endast och allenast en död kropp eller
också befinnas inte alls vara död som man
hade trott. Den oskyldigt misstänkte kan efter
svåra olycksöden bli räddad ur dödscellen och
återförd till sin trolovades armar. Detektiven
kan efter flera felaktiga resonemang äntligen
komma på rätta lösningen. Sådana avgörande

vändningar håller handlingen i rörelse och
uppväcker känslor av omväxlande skräck,
medlidande o. s. v. hos- läsaren. Dessa händelser
bör helst inte inträffa av en slump utan på
grund av någon hamartia, d. v. s. något fel hos
den som blir utsatt för lidandet. Felet kan vara
av olika slag. Offret kan få lida på grund
av sin osympatiska karaktär, för att han har
begått felet att gifta sig med en ondskefull
person, för att han i oförstånd har givit sig in
på tvivelaktiga affärer eller på grund av felet
att ha för mycket pengar. Den oskyldigt
misstänkte kan ha varit dum nog att gräla med
offret eller ådra sig misstankar genom att
undertrycka bevismaterialet i avsikt att skydda
någon. Detektiven får sina bekymmer och
svårigheter på grund av bristande
iakttagelseförmåga eller logik. Alla svagheter av detta
slag är tacksamma när det gäller att
åvägabringa en peripeti.

Aristoteles nämner många typer av den
upptäckt som bildar upplösningen. Den innebär
vanligen en upptäckt antingen av mördarens
identitet eller av medlet för brottets begående.

1) Den sämsta typen är upptäckter gjorda
av författaren själv. Sådana är i själva verket
så okonstnärliga att de knappast är tillåtna
i den riktiga detektivromanen — de tillhör
thrillern. Om bovens identitet är känd, är
det emellertid möjligt att få fram en njutbar
historia genom att skildra de drag och
mot-drag som omväxlande görs av boven och
detektiven (Wilkie Collins i "No Name", Austin
Freeman i "The Singing Bone").

2) Upptäckter genom yttre egendomligheter
och märken är mycket vanliga. I "Mary Dugans
process" leder upptäckten att en person är
vänsterhänt till att han blir dömd, och i
"The Eye of Osiris" fastslås den (förmodade)
egyptiska mumiens identitet med det försvunna
liket genom upptäckten av att likadana
tandfyllningar samt en Potts fractur förekommer
hos båda.

484

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:58:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1947/0500.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free