Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Dorothy Sayers: Aristoteles och detektivromanen. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARISTOTELES OCH DETEKTIVROMANEN
3) Upptäckter genom erinran förekommer
också. Detektiven i "Naturlig död?" upptäcker
sålunda mordsättet — framkallandet av en
luftblåsa i en pulsåder — därigenom att han
kommer ihåg en liknande luftblåsa i bensinröret
på en motorcykel.
4) Upptäckter genom slutledning är kanske
allra vanligast — mördaren befann sig i huset
vid den och den tidpunkten, han är elektriker,
han är lång och röker Sobraniecigarretter —
endast X motsvarar alla dessa fordringar, alltså
är X mördaren.
5) Aristoteles’ femte typ av upptäckt är
särskilt intressant. Han kallar den upptäckt genom
falsk slutledning från den ena partens sida. Det
exempel han anför är dunkelt, emedan texten
tydligen är stympad och syftar på ett okänt
skådespel. Jag tror emellertid att det är
upptäckt genom bluff han tänker på. Detektiven
kan till exempel visa den misstänkte ett vapen
och säga: "Om ni inte har begått mordet
•—-hur kommer det sig då att ni har det här
vapnet i er ägo?" Den misstänkte svarar:
"Men det där är ju inte det vapen varmed
mordet utfördes." — "Jaså", säger detektiven,
’ hur vet ni det?"
Detta för oss fram till det mycket märkliga
avsnitt där ett bländande ögonblick av
klarsyn, ett sådant som för den geniale kritikern
blottlägger själva kärnan, det centrala i
författarens problem, sätter Aristoteles i stånd att
koncentrera detektivförfattarens hela hantverk
i ett mästerligt ord: paralogismos. Detta ord
borde stå med guldbokstäver på väggen i varje
mysteriemakares arbetsrum -—• på en gång den
ledstjärna mot vilken han riktar in sin
kompass och det irrbloss varmed han lockar sina
läsare ut på gungflyt, paralogismen — den
falska slutledningens konst — som Aristoteles
själv betecknar med en mera burdust uppriktig
fras. Låt oss betrakta avsnittet i dess helhet,
för det är av den allra största betydelse.
"Homeros", säger han — hade han levat
i våra dagar, kunde han ha valt något
lämpligare exempel, såsom Fader Knox eller Agatha
Christie, men eftersom han utan tvivel tänker
på "Odysséen", säger han Homeros —
"Homeros har bättre än någon annan lärt oss att koka
ihop lögner på rätt sätt. Jag tänker på
användningen av paralogismer. När det är ett faktum
att, om A är eller sker, är eller sker också
följdföreteelsen B, tror folk att, om B är, så är
också A. Detta är emellertid ett felslut. Om nu
A är falskt, men B följer under förutsättning
att A är sant, så är rätta sättet att ge läsaren B.
Eftersom läsaren vet att B är sant, drar han
den felaktiga slutsatsen att också A är sant."
Var så goda — där har ni receptet på
detektivlitteratur, konsten att koka ihop lögner. Från
bokens början till dess slut är
detektivförfattarens enda strävan och mål att dra läsaren
vid näsan, att locka honom att tro något som
är lögn. Att tro att den verklige mördaren är
oskyldig, att tro att någon harmlös person är
skyldig, att tro att detektiven har rätt när han
har fel och fel när han har rätt, att tro att det
falska alibit är fullgott, det närvarande
frånvarande, de döda levande och de levande döda,
att kort sagt tro allting och vad som helst utom
sanningen.
Konsten att koka ihop lögner — obs.! att
koka ihop lögner på rätt sätt. Där ligger cruxet.
Vilken dumbom som helst kan komma med en
lögn, och vilken dumbom som helst kan tro på
den, men rätta sättet är att tala om sanningen
på ett sådant sätt att den intelligente läsaren
lockas att själv komma med lögnen. Att
författaren själv lägger fram en direkt lögn strider
mot alla detektivlitteraturens regler. Är det
inte fantastiskt att Aristoteles på detta sätt,
tjugu sekler före sin tid, med ett enda
penndrag ska ha lagt fram vår tids stora teori om
fair play mot läsaren? A är falskt, B är sant.
Författaren får inte i eget namn ge oss A, ty
vad han säger i eget namn, måste vi kunna tro.
Men han får ge oss B — som är sant — och
485
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
