Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Dorothy Sayers: Aristoteles och detektivromanen. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOROTHY SAYERS
låta oss själva dra den felaktiga slutsatsen att
A också är sant.
I början av en historia kan sålunda någon
höra betjänten Jones säga till sin husbonde,
lörd Smith: "Det ska bli, mylord. Jag ska
genast se till saken." Slutsatsen blir att om
Jones talade med Smith, talade Smith också
med Jones, och att Smith följaktligen var i livet
och på platsen vid tillfället i fråga. Men detta
är en falsk slutsats; författaren har aldrig
påstått någonting sådant. Lörd Smith kanske
inte är på platsen, han kanske redan är död,
Jones kan ha talat ut i tomma luften eller till
en annan person. Inte heller kan vi dra någon
säker slutsats beträffande Jones. Om Jones
verkligen är lekamligen närvarande och inte
bara representeras av sin röst på en
grammofonskiva eller något liknande (vilket mycket
väl skulle kunna vara fallet), kan han tala till
någon annan i tro att han talar till Smith, eller
kan han ha mördat Smith och försöker skaffa
sig ett alibi, eller kan Smith vara mördaren och
Jones hans medbrottsling i färd med att ordna
ett alibi åt Smith. Men man är inte heller på
den säkra sidan om man (i likhet med vissa
tränade läsare) drar den slutsatsen att
eftersom ingen hör Smith svara, så är han inte på
platsen. Ty det kan mycket väl vara fråga om
den berömda dubbelbluffen, varigenom
läsarens egen knepighet utnyttjas för att bringa
honom på fall. Läsaren kanske resonerar på
det här sättet:
Jones talade till Smith, men Smith talade
inte till Jones.
Många författare begagnar sig av detta knep
för att framkalla den falska slutsatsen att Smith
var i livet och på platsen.
Jag drar därför den slutsatsen att Smith är
död eller inte där.
Men denna slutledning är lika falsk som den
andra. "Många författare" är inte detsamma
som "alla författare vid alla tillfällen". Den
utesluter inte möjligheten att en författare
någon gång kan ge sanningen på ett sådant
sätt att den ser ut som lögn.
Ett vackert exempel på sådan dubbelbluff
återfinns i Fader Knox’ "The Viaduct Murder".
En man påträffas död med ansiktet krossat till
en oigenkännlig massa. Indicier tyder på att
den döde är X. Detektiverna och läsaren lockas
att resonera på följ ande sätt:
Man tror att den döde är X.
Men han är oigenkännlig.
Alltså är han inte X.
Alltså är han en annan, nämligen Y.
Och eftersom X ovedersägligen saknas, är
X troligen mördaren.
Men det vanställda liket befinns när allt
kommer omkring vara X, och alla de snillrika
slutsatser som var grundade på den falska
premissen är sålunda också falska.
Ett annat slags paralogism finner vi i en
slutledning som byggs upp på följande sätt:
A är den starkast misstänkte.
Men i en detektivroman är den starkast
misstänkte alltid oskyldig.
Alltså är A oskyldig.
Men för det mellersta av dessa påståenden
finns det inte något som helst stöd. Det är
varken universellt sant eller logiskt
nödvändigt. Den starkast misstänkte är oftare oskyldig
än motsatsen, men det finns ingenting som
tvingar författaren att låta honom vara
oskyldig.
Ingenting i en detektivroman behöver
betraktas som sant såvida inte författaren i eget
namn har gått i god för det. Om författaren
säger:
Jones kom hem klockan tio
har vi rätt att anta att Jones verkligen kom
hem vid detta klockslag och inget annat. Men
om författaren säger:
Golvuret slog tio när Jones kom hem
då kan vi inte känna oss säkra i fråga om
tidpunkten för Jones’ hemkomst, ty ingenting
486
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
