Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Artur Lundkvist: Böcker från Amerika. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
med brinnande själslighet och glasklar
abstraktion. Hennes böcker liknar ingenting så
tungrott och genomsnittligt som romaner, de sveper
fram med diktens otålighet, renodlade
människostudier som genast skär ner i det
väsentliga.
"Ladders to Fire" (Dutton) har en
förklarande prolog som anger Anais Nins
utgångspunkt i kvinnans allmänna situation: hennes
förvirrade kamp för att förstå sin egen natur.
Kvinnan har ännu inte på samma sätt som
mannen kunnat objektivera och organisera sin
natur, sin stormiga och blinda känslovärld,
emedan hon saknat medvetandets öga. När det
gäller handling eller skapande följer flertalet
kvinnor alltjämt mannens mönster och kan
inte förlösa sina egna kvinnliga egenskaper.
Kvinnan i krig med sig själv har ingen
anknytning till mannen, endast till barnet i honom,
och förmår blott vara moderlig. Männen i
boken framträder blott fragmentariskt, därför
att kvinnan i sin ofullgångenhet inte kan
uppfatta mannen som helhet.
Och så vänder boken sina speglar mot ett
antal kvinnor, som missförstår sig själva,
avgränsar sig med hämningar, urspårar, förstör
sig. Där är Stella, filmskådespelerskan som är
svartsjuk på sin egen filmgestalt, den av alla
älskade, som tycks så stark och fri och vacker,
medan hon själv känner sig som den
obetydliga skuggan, ängslig och osäker, förföljd av
denna myt, denna idealbild som hon inte kan
leva upp till. För att döva sitt tvivel på sig
själv söker hon i kärleken något absolut och
ödelägger den därigenom, ställande krav på
männen som ingen kan uppfylla. I alla
återfinner hon sin egen fader, den självupptagne
skådespelaren som förbrukade kvinnors kärlek
utan att ge något i gengäld, hermetiskt sluten,
kallt pedantisk. Själv är hon det skrämda
barnet som spelar vuxna roller, allt under det
hon förblir instängd i sig själv och långsamt
förkvävs.
Lillian, en annan kvinna, sjuder av eldig
känsla och aktivitet, hon är lik en vit negress,
laddad med en sensualism som inte kan finna
utlopp. Sårad under barndomen i sin egenskap
av flicka drivs hon sedan av sin osäkerhet
att ständigt rusa i väg, att angripa, att vilja
övervinna männen. Hon blir offer för sin
egen stridbarhet, erotiskt utsvulten bakom sitt
pansar. Hon möter nu Djuna, som under sin
kvinnliga böjlighet rymmer en klar
medvetenhet och som försöker hjälpa henne ur
förvirringen. Men Djuna har själv bara ett
fragmentariskt förhållande till män och kan bara leda
henne fram till moderligheten. Denna uppnår
Lillian genom Jay. Han är en livsnjutande
dagdrivare, en kaotisk konstnär som undviker
varje ansträngning, formlös och oavslutad som
ett foster, tillgodogörande sig allt med sin
lust-uppfyllda aptit. Han finner sin frihet i att
underordna sig Lillian och låta henne bära hela
ansvaret, genom att göra henne till en moder
som omsluter och skyddar honom.
Så uppträder en fjärde kvinna:
Helen sàg ut som en staty, men en staty med
lågande ögon, omänskliga ögon, fulla av djurisk glöd
och inte skapta för gråt. Annars var hela hennes kropp
en staty fastgjuten vid sin sockel, förstenad av fruktan.
Hennes orörlighet var en Medusas i väntan på att
förvandla andra till sten. Hypnotisk och kall drog hon
andra till sig med sin mineralglöd. Hon hade två
röster, en som nådde djupt likt en mans röst, en annan
ljus och oskuldsfull: två kvinnor som disputerade
inom henne. Hon väckte en känsla hos Lillian av att
inte vara mänsklig. Hon tyckte sig betrakta en
målning som rymde en oändlighet av våldsamt blått. En
vit staty med slipprigt medusahår, inte en kvinna men
en legend omgiven av ett ofantligt tomrum.
Men Helen visar sig inte vara någon rival
till Lillian, som i stället själv blir bestormad
med hennes hunger, offer för hennes vilja att
fylla ut sitt livs avgrund. Rivaliteten däremot
blir det som drar Lillian till Sabina, hon som
förlorat sig i sina fantasier, i sina
föreställningars teater. I ett försök att älska varandra
klingar deras armband varnande mot varandra
492
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
