Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄN BOKHYLLAN
mellan den godmodiga jakt, som Daily
Mes-sengers läsare anställer på honom för att vinna
tidningens pris och den tysta, obevekliga
förföljelse, som etableras av Pinkie och hans
mördarliga. Sedan mordet skett, blir
emellertid den unge gangstern själv den jagade och
den bussiga och lättlevande Ida Arnold hans
förföljare. Här har Allen gjort en intressant
iakttagelse, när han påpekar att förföljaren och
den förföljde inte rör sig på samma plan. Ida
representerar världsligheten, den utåtvända,
öldrickande, godmodigt och entusiastiskt
syndande människan, medan Pinkie, som genom
sin katolska uppfostran rör sig på ett plan med
andra värdeskalor, väljer det onda i
medvetande om att det är ont. Han är lika säkert
i djävulens klor som hjälten i någon medeltida
moralitet, men hans världsliga förföljare Ida
kan aldrig nå honom. Hennes två viktigaste
principer i livet heter rätt och orätt, Pinkies
heter gott och ont, och de två
värderingsgrunderna kan enligt Greene aldrig få någon
beröring — där ligger nog bokens kärna.
Om inte Ida Arnold rör sig på samma plan
som Pinkie, så gör däremot Rose det, den lilla
fula sextonåriga rännstensunge, som han av
taktiska skäl tvingas uppvakta och mot vars
barnsliga mun han tvingas snudda med
sammanpressade läppar, medan föräldrarnas
groteska lördagsnöje står för honom i vidriga
minnesbilder. Slutligen gifter han sig också
som sagt med Rose. Det blir på grund av
kontrahenternas ungdom en borgerlig vigsel
med förfalskade papper. Rose, som är katolik,
inser att hon begått en dödssynd genom att
utan kyrkans välsignelse leva samman med en
yngling men gör det ändå, driven av ett begär
att rädda honom. När Pinkie är död biktar
hon sig och går hem i hopp om att föda ett
barn, som kan bli ett helgon och be för sin far,
en förhoppning, som biktfadern bibragt henne.
Han har också sagt på tal om Pinkie: "en
katolik är i högre grad i stånd att göra det
onda än någon annan. Jag tror att emedan vi
tror på Honom står vi kanske i närmre
förbindelse med djävulen än andra."
Man torde alltså göra rättast i att betrakta
denna roman inte bara som en social studie
utan — liksom Greenes andra böcker — som
ett bidrag till frågan om katolicismens
ställning i nutiden.
Liksom sin trosfrände Chesterton har Greene
som mogen författare gett sina synpunkter en
förnämlig konstnärlig inramning. Även de
argaste svenska kritiker talade om spänningen
i "Lagt kort ligger", och författarens tekniska
skicklighet har onekligen tagit sig fascinerande
och spännande uttryck, alltifrån den första
meningen: "Innan Håle varit mer än tre
timmar i Brighton förstod han att de tänkte mörda
honom." Ibland kan dock hans effekter snudda
vid det alltför utstuderade, såsom t. ex. i det
tragiska slutet, då Rose går hem till sina
föräldrars trista rum för att tänka på sitt
eventuella barn och för första gången spela den
skiva som hon före hans död fått Pinkie att
tala in — och där läsaren vet att han säger:
"Varför låter du mig inte vara ifred, din
förbannade subba."
Medlemmarna i Pinkies så småningom
krympande band är alla intressanta figurer, men
den mest pregnanta bipersonen är nog mr
Pre-witt, en f. d. public school-elev, som en gång
gift sig med fel flicka och nu sitter som
avdankad advokat i Brighton, med tomma
dokumentskåp framför sig och ett mångårigt
helvete bakom sig, medan de små mulliga
skrivmaskinsflickorna klapprar förbi på gatan och
han själv långsamt dör av ett vanskött magsår.
Som en bakgrund till allt detta ligger staden
Brighton. Engelska kritiker har påstått att
Greene uppfattat den för journalistiskt, men
han lyckas i alla fall förmedla en
utomordentligt livlig bild av denna brokiga stad, där så
mycket ryms, från Hove i väster med dess
förnämt tillbakadragna medelklass, över det
moderna nöjeslivets centrum, med den oändliga
hotellraden utmed stranden, där biografer
trängs med automathallar, danspalats och
billiga restauranger på bakgatorna och varannan
människa lever på att sälja ballonger eller hyra
ut åsnor, över Regency-periodens milt
patine-rade krokanpalats och de östra stadsdelarnas
stora smutsiga slumdistrikt till de
bungalow-strödda klippor längst i öster, där Pinkie möter
sitt öde. Den råa charmen hos denna stad slår
emot en från sidorna i "Brighton Röck",
liksom luftens blandning av salt och sot, och som
en kör till detta blodiga och metafysiska drama
fungerar måsarna, som boken igenom skriar
över pirerna och Engelska kanalen.
Åke Runnquist
501
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
