Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
vid handen, att den mycket väl kan anses ha
förtjänat det pris såsom månadens bästa bok
den fick i Madrid, då den kom ut i oktober
1929. Berättartekniken är ett tafatt
eftervart-annat med inslag av tunghänt pedagogiserande.
Psykologin är enkel och frasbetonad, trots
vissa drag av skarpsynthet. Idéinnehållet hos
denne "möderne" författare förefaller att vara
föga modernt, och det tycks inte bara vara
hjälten i boken utan också hans skapare som
är en smula civilisationshögfärdig och som
litet naivt tror på att frid, rättvisa, goda seder
och respekt för lagen skola infinna sig av sig
själva, bara man får järnvägståg, mejerier och
ett ordentligt taggtrådsstängsel omkring varje
ranch, så att de stora jordägarnas rätt till sin
mark och sina kreatur blir absolut oomtvistlig.
Och intrigen i denna roman från 1870-talets
Venezuela förefaller på något sätt alltför
bekant; storstadsdandyn, som kommer hem
till obygden och finner att otrogna förvaltare,
bestuckna lagkarlar och snikna grannar med
den förföriska karlkvinnan Dona Bårbara i
spetsen ha plundrat honom på så gott som hela
hans fädernearv, och som visar sig ha en
kraftkarlsnatur bakom den eleganta fasaden, har
bestämt en hel rad bröder i litteraturens
undervegetation.
Att "Dona Bärbara" trots allt ändå är både
fängslande och i viss mån imponerande beror
dels på att den i sin sista tredjedel utvecklar
sig till en skälmhistoria i äktspansk stil, där
en rad juridiska spetsfundigheter och tjugufem
kilo stulet hägerdun spela huvudrollen, och där
det till slut befinnes att rättvisa har skipats
genom att den ena orätten har fått ta ut den
andra. Dels och först och främst beror det på
den rentav utomordentliga miljöskildringen,
på målningen av en på en gång givmild och
förslappande natur och av ett folkliv i vilket
trolldom och rövarväsen ingå som självklara
ingredienser. Savannerna breda ut sig i
flödande solsken och strömmande regn, doftande
av timjan och vildhonung. Livet på den stora
ranchen går sin gilla gång trots intriger och
revolverskott. På bestämd tid märker man
kreatur, på bestämd tid jagar man kajmaner, och
på likaledes bestämd tid samlar man in dunet
från de tusentals ruggande hägrarna vid floden.
Allting kan göras till visor, allting kan firas
med dans, och i allting är det risk för
övernaturliga makters ingripanden. Om
Sydamerika inte just är någon guldgruva för den som
söker goda romaner, så måste det vara det för
folkloristerna. — "Dona Bårbara" är en bok,
som gör ett mycket blandat intryck, men man
kan undra om den inte i sin svenska upplaga
är en smula handikapad av översättningen,
som förefaller föga idiomatisk. Anmälaren
måste tyvärr göra Esaias Tegnérs ord om det
spanska språket till sina (Skön skall du vara
och stolt. Jag känner dig icke,...), men kan
det oaktat inte tro att uttryck som "pigga upp",
"ta en titt", "manfolk" och "latjo" verkligen
höra hemma i en bok, som för att komma till
sin rätt tycks kräva en sober kraftfullhet och
en rak och smidig hållning av språket.
Elisabeth Tykesson
Vår dagliga illusion
Tage Thiel: Livens liv. Nordisk Rotogravyr
1947. 7:50.
Gunnar Erikson: lnitio. Eget förlag.
Helsingfors 1947. 10:—.
En psykoanalytiker av den skeptiska skolan,
Theodor Reik, tillät sig en gång att förmoda
att människorna alltid kommer att förbli svaga
och vankelmodiga varelser, som med samma
iver i rösten anropar sina gudar: Vår dagliga
illusion giv oss i dag. Låt oss i den humana
optimismens namn anta att han tog miste. Men
det är tydligt att mycket få människor än så
länge orkar leva illusionslöst, till freds med
den glädje som verkligheten unnar dem. De
stora religionerna tycks vara på väg att vissna
ner, men myter och surrogatreligioner
blommar upp med orkidéprakt. Och av dagens lilla
mysticism kräver många av allt att döma inte
mer än att den inte ska lukta kristendom. Detta
förklarar att Tage Thiel inte helt utan
framgång har lagt fram sin bekännelseskrift "Livens
liv", där han i aforistiska prosapoem dels
lanserar en sekulariserad odödlighetstro, dels gör
upp med vad omslaget kallar den
vulgärmodernistiska åskådningen, enligt vad man kan läsa
509
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
