Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
alla andra sitter de fast i arkaiska psykologiska
tvångsmönster och drar sig undan den
kulturanalys och de sociala aktioner, som skulle
frigöra oss från en urgammal felutveckling och
väcka oss till verklighetsmedvetande.
Individerna kan inte tänkas bli medvetna i ett
omedvetet samhälle; tiden är inne för en radikal
omdaning, så att kulturen äntligen stöder och
samhället medger människans inre frigörelse
och oberoende.
Så långt är det gott och väl, även om
tonfallet skulle ha vunnit åtskilligt på att vara
mindre magistralt och än mer på att aldrig
bli maktlystet profetiskt. Gunnar Erikson kan
räkna med instämmanden inte bara från den
psykoanalytiskt orienterade sociologin. Den
varning han har att framföra finns det skäl
att lyssna till i ett läge, där den politiska
utvecklingen hotar att degradera människorna
till maktobjekt och övervakare. Sociologer och
politiker som känner sig utmanade kan trösta
sig med att han lika bestämt avvisar en
psykologisk terapi utan sociala hänsyn som en
sam-hällsomdaning som inte kan tjäna till att öka
människans medvetenhet och frihet.
Gunnar Eriksons "Initio" tar upp väsentliga
problem av stor aktualitet. Det är synd att
författarens ofta aktningsvärt stora kritiska skärpa
ibland så grundligt lämnar honom i sticket,
att initiationismen mycket väl kan komma att
anammas som bönhörelse av dem som ber om
sin dagliga illusion. Själva
människouppfattningen lider av en så naiv optimism, att man
gång på gång får lust att klottra marginalen
full med några beska rader av fader Freud:
"Dessa småbarn vill inte gärna höra talas om
något sådant som människans medfödda böjelse
för det ’onda’, för aggression, destruktion och
därmed för grymhet." Man kan naturligtvis
säga som Gunnar Erikson att den nya
medvetna människan bejakar sin arts givna
konstitution, men då kan man inte slippa undan
en fråga hurdan denna konstitution egentligen
är. Erfarenheten, som är det enda vi har att
hålla oss till i den mån vi inte är metafysiker,
ger sannerligen inte något entydigt svar. Man
kan tala om att vi ska bygga vår tillvaro på
den frilagda livsdriftens grund, men man måste
då erinra sig att vi just ingenting vet om denna
frilagda livsdrift. Det finns moderna
psykoanalytiskt inriktade antropologer av stort
anseende, som menar att den kultur av som vi
tycker tvångsneurotisk karaktär som vi har
svårt att riktigt trivas med i själva verket inte
står i opposition till den mänskliga naturen
utan hör organiskt samman med vår obotliga
infantilitet.
Gunnar Erikson förbiser för mycket,
rationaliserar och konstruerar för lättvindigt för
att hans skrift skulle kunna få sådan betydelse
som han själv tycks hoppas. Huvudfelet ligger
troligen i den religionshistoriska evolutionism,
som han har tillägnat sig hos Frazer och inte
lyckats lösgöra sig från, fast den så grundligt
har kritiserats sönder av senare forskare. Hos
Frazer har han försett sig med en rad
ohållbara schemata och formler om matriarkat,
brodermord och magi, som ideligen lockar
honom på avvägar. När han har gjort sig kvitt
den belastningen och ger experiment och
erfarenhet det utrymme, som han nu ger magin,
kan han säkert ställa problemet
individ—samhälle med avsevärt större klarhet och
effektivare avslöja de institutioner som bara är
symboler för en missuppfattad skuldkänsla.
"Initio" är en vacker ansats, trots
illusionist-konsterna, trots den otympligt tunga men ändå
otillräckliga lärdomen. Karl Vennberg
Scenkonst och dramatik
Gösta M. Bergman: Regi och spelstil under
Gustaf Lagerbjelkes tid vid Kungl, teatern.
Studier kring några av hans
inscene-ringar. Norstedts 1946. 18:—.
Stig Torsslow: Edvard Bäckström och hans
dramatiska diktning. Gumperts
1947. 12:—.
Riksteaterchefen Gösta M. Bergman har
nyligen ventilerat sin doktorsavhandling, den
första i ämnet teaterhistoria som
framkommit i vårt land — ett faktum, som i och för
sig förtjänar att notifieras i dessa spalter.
Sedan måste det nog sägas, att "Regi och
spelstil under Gustaf Lagerbjelkes tid vid
Kungl, teatern" i huvudsak är ett
specialveten-skapligt arbete och sålunda knappast i sin
helhet utgör en lektyr för andra än invigda.
Ett och annat förtjänar dock att uppmärk -
511
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
