Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
behandlar där både lokalförhållandena,
teaterledarna, regissörerna, repertoaren,
mise-en-scènen, skådespelarna, spelstilen, publiken och
kritiken. Han framhåller därvid bland annat,
att personinstruktionen är en sen företeelse i
teaterns historia, och att 1800-talet var
skådespelarnas storhetstid, då de efter eget skön
utformade sina rollskapelser, och
föreställningarna sålunda pendlade mellan personliga
manér å ena sidan, schablon och slentrian å
den andra. Liksom Bergman understryker han
den borgerliga, konstnärligt oskolade
publiksmakens betydelse och framhåller dessutom,
hur den osjälvständiga teaterkritiken utvecklas
parallellt med publiksmaken. Bäckström var
själv verksam som teater anmälare i fransk
feuilleton-stil, och Torsslow har på ett
fängslande sätt kunnat bena upp, hur hans
rollanalyser och skådespelarkarakteristiker stå i
direkt samband med hans egen replikstil och
hans egna komedi- och tragedihjältar; de ha
i flera fall koncipierats med vissa bestämda
scenartister och deras spelstil för ögonen! När
det gäller en så tidsbestämd och föga
självständig författare som Bäckström, har Torsslow
för övrigt kunnat fördjupa sig även i
litterärt-komparativa studier, men det är att märka, att
han därvid måst taga hänsyn också till en rad
efemära stjärnor på dramats och
dagsrepertoarens himmel.
Edvard Bäckströms trista livsöde saknar inte
intresse, och Torsslow har gjort det levande
och begripligt för läsaren. Det poetiska
underbarnet kom aldrig att motsvara de
förväntningar som ställdes på honom; redan hans
teaterkritik gav prov på hans ängsliga
karriärism och opportunism, hans rädsla för att
gå sina egna vägar och därigenom stöta sig
med de inflytelserika. I kamratkretsen kunde
han slå sig lös, men i salongerna var han
hopplöst bortkommen och beklagade sig
ständigt över att damerna föredrogo löjtnanter
och balhjältar. Han tycks ha saknat varje
förmåga att intressera kvinnor, och den inre
osäkerheten, det infantila draget hos denne
hypersensible neurotiker blevo med åren
alltmer skönjbara. Torsslow har säkerligen sett
rätt, då han sökt grundorsaken härtill i den
starka bundenheten vid modern; de bodde
tillsammans, deras inbördes förhållande var
särskilt innerligt, och modern hade den typiska
hönsmammeinställningen till den veke sonen
— man tycker sig ana en parallell till det
världsberömda fallet Marcel Proust! De veka
ynglingarna i Bäckströms produktion och deras
förmåga av extatisk självuppoffring i
kärlek utgjorde inte bara ett tidsbetonat inslag
utan hade med all säkerhet en självbiografisk
bakgrund. Under de senare åren av sitt liv var
Bäckström inte bara djupt förgrämd över alla
besvikelser i fråga om karriär och personlig
lycka —• hans kärlek till den firade aktrisen
Gurli Åberg förblev obesvarad — utan led
också av en sjukdom, som den tidens läkare
inte förmådde diagnosticera och som tydligen
var av neurotisk art. Allt starkare doser av
sömnmedlet kloral förslavade honom men skänkte
honom till sist den troligen självvalda
befrielsen. Han hörde till de olyckliga som tiden går
förbi men näppeligen till dem som den
kommer tillbaka till. Holger Ahlenius
En diktare i verklighetens
land
Stig Dagerman: Tysk höst. Norstedts 1947.
5:75.
Stig Dagerman gjorde i höstas en resa till
Tyskland, och om den resan har han skrivit
en bok, "Tysk höst", som är utmärkt. Dels är
den mycket bra skriven, dels är den fylld av
iakttagelser som är skarpögda och av
reflexioner som är besinningsfulla och väsentliga.
Han har gjort något som vi alltid borde
göra, nämligen det att med egna ögon, utan
förutfattade meningar försöka uppfatta den
verklighet om vilken det existerar en mängd
föreställningar, grundade på önskningar, på
fördomar, på oförmåga av inlevelse. Han har
kommit till en nation som inte bara, om man
så vill, kan betecknas som psykiskt sjuk utan
till en nation vars väsentliga problem är frågan
om hur den rent fysiskt ska kunna överleva.
Och han har funnit att det dels är meningslöst
att för en nation i detta läge predika moral,
dels orimligt att göra alla dess medlemmar
ansvariga för den olycka som drabbat den.
Dagerman kan så mycket mera övertygande
föra förståelsens och humanitetens talan som
han inte kan misstänkas ens för några tidigare
sympatier för nazismen. "Man krävde", säger
5 BLM 1947 vi
513
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
