Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
författaren, "av dem som just genomled denna
tyska höst att de skulle lära av sin olycka. Man
tänkte inte på att hungern är en mycket dålig
pedagog. Den som är riktigt hungrig anklagar
inte, om han själv är alldeles hjälplös, sig själv
för sin hunger utan i stället dem från vilka han
menar sig kunna ha hjälp att vänta. Inte heller
befordrar hungern sökandet efter
orsakssammanhangen, den permanent hungrige orkar
inte hitta något annat samband än det mest
näraliggande, vilket i det här fallet betyder att
han anklagar dem, som störtat den regim som
förut handhaft hans försörjning, för att nu
sköta denna försörjning sämre än han är van
vid." Med detta menar Dagerman ingalunda,
att inte tyskarna bär ansvar för sin olycka, han
vill endast framhålla det orimliga i att man av
svältande och frysande källarmänniskor
fordrar något dominerande intresse utöver det att
undgå hunger, köld och bostadselände.
Författaren påpekar också, att den
kollektiva anklagelsen mot tyska folket för en
"lydnad in absurdum" inte rent principiellt kan
vara hållbar, eftersom "lydnad när allt
kommer omkring" är "det betecknande för
individens förhållande till sin överhet i alla världens
stater". Men utan att instämma i någon
kollektiv anklagelse mot tyska folket skulle man väl
ändå kunna säga, att tyskarna har visat en
ännu större benägenhet för detta slags lydnad
än en del andra nationer. Att emellertid härav
dra den slutsatsen att tyskarna bör dömas till
en icke människovärdig tillvaro vore utan
tvivel både absurt, fariseiskt och omänskligt.
Överhuvud måste det angelägnaste vara att få
det undernärda problembarn som heter den
tyska nationen in i, rent fysiskt, något så när
normala förhållanden. "Tolvskillingsoperans"
berömda sentens "Erst kommt das Fressen,
dann kommt die Moral" ringer spontant i ens
öra och dyker också osökt upp hos Dagerman.
Om en av Dagermans förtjänster är att ha
konstaterat hur annorlunda och mycket mera
komplicerad verkligheten är än vad man önskar
föreställa sig den, så består en annan i att ha
gett en högst reell bild av verkligheten i
Tyskland av i dag. Han får fram både det
ohyggliga i levnadsförhållandena och de inbördes
motsättningarna, både apatin och cynismen.
Det underkuvade Tyskland är, det får man
klart för sig genom författarens bok, ingalunda
någon enhet. Även där finns skarpa
klasskillnader, ja, enligt Dagerman alldeles speciellt
skarpa: mellan de fattigaste och de mindre
fattiga är ett ekonomiskt svalg befäst. Mellan
ungdomen och de gamla råder förbistring, för
att inte säga förbittring. Allt är ett kaos ur
vilket man inte kan ana vad som kommer att
uppstå. Och mitt i denna förvirring ljuder
doktor Schumachers socialdemokratiska röst,
den enda som gör något intryck på tyskarna,
därför att den anklagar segrarna, därför att
den kräver "Saar tillbaka, Ruhr tillbaka,
Ostpreussen och Schlesien".
Dagerman har den starkaste känsla av hur
ofantligt uppfyllt av svårlösta problem
Tyskland just nu är. Han har ingen tro på några
ofelbara lösningar och anbefaller heller ingen,
utom den att se verkligheten i ögonen och
försöka avhjälpa nöden.
Hans bok har en slående konstnärlig
pregnans. Scenerna framträder med den hemska
skärpa som de måste äga, utan överord, utan
sentimentalitet. Stilen har överallt spänstighet,
klarhet och friskhet, tonfallet är alltid
personligt, framställningen präglas genomgående av
måttfull saklighet. När man läser "Tysk höst"
kommer man att tänka på vilken tillgång även
yttre erfarenhet är för en diktare. Ty om en
läsare av Dagermans föregående prosaböcker
också inte har tvekat om att författaren är
begåvad, är det fördenskull inte säkert att
denne läsare alltid har blivit gripen eller
övertygad. Den ångest och känsla av förvirring som
livet har ingett författaren kan ha varit hur
äkta som helst, framställningen kan inte desto
mindre ha fått inslag av overklighet. I
Tyskland hösten 1946 har Dagerman funnit de
faktiska scenbilder som ger hans fantasier konkret
verklighet. Där har han funnit en del av den
verklighet som hans känsla har anteciperat.
Även fantasin, så ovärderlig för en diktare,
måste näras inte bara av känslan utan också
av erfarenheten och slutligen väl också av
självkännedomen. De symboler som griper oss
starkast är i själva verket ingenting annat
än konkreta upplevelser som har sublimerats.
Å andra sidan är det väl just denna förmåga
till sublimering som är konstens styrka. Hade
Dagerman inte varit en diktare, hade hans
Tysklandsbok inte gjort samma intryck på vår
fantasi. Knut Jaensson
514
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
