Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
rättade om systemets ruttenhet och
äventyrlighet och som delade deras uppfattning att ett
nytt världskrig måste sluta med katastrof för
Tyskland men likväl inte kunde förmås till
handling. En av Gisevius’ trossatser är
nämligen att en grupp generaler och marskalkar
i kraft av sina höga befäl och sitt goda
anseende skulle ha kunnat avlägsna Hitler genom
en enkel palatsrevolution och därmed räddat
Tyskland. Som gammal tysknationell insöp
tydligen Gisevius på ett tidigt stadium en något
överdriven vördnad för den tyska
militärledningens män — inte bara i egenskap av
militärer utan även som människor. Den bitterhet
med vilken han nu angriper "de guldsmidda"
— Halder och Brauchitsch råkar värst ut —
vittnar om det lidande som omvärderingen har
ingett honom. Åke Thulstrup
Kortare anmälningar
Yngve Norberg: Bengt Berge, tandläkare.
Lindblads 1947. 8:50.
Ovanstående roman, som av flera aktade
kritiker behandlats synnerligen erkännsamt, är
skriven av en tandläkare om en tandläkare.
Den skildrar hans studieår och första praktik
med vederbörlig hänsyn tagen till oskyldiga
förströelser. Härom säger baksidan:
Sitt hjärtas utvalda träffar Bengt Berge på en av
"nationerna" i Uppsala. I detta avsnitt av romanen,
där Kärleken är berättad på det sätt, som endast en
blåögd romantisk saga från ungdomens egen stad
förmår det, ger författaren mycket initierade inblickar
i studielivet i Uppsala på 30-talet.
Boken illustrerar:
Det var brådskande kurser och tentamina som
gjorde sig påminta, men det var också blodets krav.
De kände båda hur de hörde samman, och när de på
kvällarna togo sig en promenad ut genom markerna
och sågo igelkottarnas parningslek, fingo de en
påminnelse om att de själva voro varelser av kött och
blod och inte levande, examensläsande robotar.
Så småningom förenas man av "den gyllene
bojan" i "ungdomens egen stad", men det "blir
tid att tänka på refrängen" ibland också, och
Bengt bildar även sin själ, t. ex. genom att läsa
Laurins konsthistoria, "som han fann i hög
grad intresseväckande". Han för sin älskade
runt i Gamla stån och visar henne det hus, där
en av världens första tandläkarföreningar
sammanträdde m. m. dylikt, men av någon
anledning tröttnar hon på detta liv och gifter sig
med en annan. Bengt Berge sörjer någon tid
men finner så en mer besläktad själ, som delar
hans intresse för det faktum att Marstrands
första fyr anlades 1781 och med honom
avreser till Abessinien, där han skall utöva
tand-läkaryrket, vilket han kommit att betrakta som
"ett kall i likhet med läkarens och prästens".
Det är ju mycket tänkbart att en läsekrets
finns som vill ta del av en garanterat äkta
beskrivning av hur en tandläkare har det.
Annars bör denna bok vinna uppskattning
främst inom en mer begränsad krets av
samlare och kan nog efter hand uppnå goda
antikvariska priser som ett av de finaste motstyckena
till Ofvandahls kända lyrik. Åke RuNNQuisT
Johan Borgen: Far, mor och vi. Översättning
av Barbro Alving. Norstedts
1947. 3:75.
Det skall vara en författare från ett
krigshärjat land som skall våga skriva en så i alla
avseenden hädisk bok, som Johan Borgens
"Far, mor och vi". Den är inte bara en idyll,
full av en i dessa tider nästan otillständig
humor, där vimlar också av rent högförrädiska
funderingar. Såsom att det inte var särskilt
heroiskt att stå i livsmedelskö under kriget.
Eller att det finns människor som har kommit
på rätt hylla i livet. Eller som när han undrar,
om man verkligen kan vara författare utan att
ha varit sjöman eller ha grävt diken.
Visserligen lägger han sina åsikter i munnen
på en flickunge, näst yngsta medlemmen i
den författarfamilj "utan ordningssinne", som
boken skildrar, men frågan är om det räcker
som alibi. Snarare ger det en extra touche av
illmarighet. (Den naiva tonen är ett stilistiskt
konststycke, som inte fuskats bort av
översätta-rinnan.) Och det är just det högtidliga och
dumpretentiösa Borgen vill komma åt. Det var
inte de som såg mest hemlighetsfullt
konspirerande ut under kriget, som uträttade mest,
säger han. Och situationen nu får vi i bokens
beska slutrader:
Och alla säger att man måste arbeta.
Utom mor.
Mon bara arbetar.
517
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
