Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Teater
"Sjung vackert om kärlek ända.’ Komedi i tre
akter av Sune Bergström. Dramatikerstudion.
Bättre än genom något pjäsreferat klargörs
tendensen i Sune Bergströms senaste opus genom den
frågeställning som diskussionen efter premiären på
Odeon-teatern rörde sig kring: "Läggs inte grunden till
nästa krig redan i våra barnkammare? Falsk
föräldrakärlek och fostran till hat."
Nu har naturligtvis ingen förnuftig människa något
att invända mot Sune Bergströms frisinta och
frejdiga uppläggning av dessa problem, och på
diskussionen uppträdde ledsamt nog bara förnuftigt folk.
Drill- och exercispedagogerna håller sig kanske
numera borta från såna här meningsutbyten. De tar i
så fall skadan igen i insändarspalterna bland annat.
Förhållandet kunde möjligen tyda på att det just nu
inte i första hand gäller att finna nya argument utan
att bereda väg för de goda, plöja fåror åt dem i folks
medvetande.
Bergströms stycke ställer mycket klart problemet:
otillfredsställda, neurotiska föräldrar —
misshandlade barn. Här slutar det med katastrof på katastrof,
i ett förlopp som på det hela visserligen kan anses
trovärdigt men som dramatiskt-tekniskt är särdeles
valhänt tillrättalagt. Det hela verkar snarast som
utkast till ett stycke som det kunde blivit något riktigt
av. Om nämligen författaren då också dragit
konsekvenserna av sin förkunnelse och avstått från en del
av den barnkammarens situationskomik som han här
utnyttjat väl grovt. Nu blev det en •— konstnärligt
otillfredsställande — demonstration av en god och
human tankegång som många skulle haft nytta av att
konfronteras med. Som underlag för en
helaftonsföreställning vart det emellertid bra tunt. Sam Besekow
hade regisserat, och på rollistan stod Lena
Cederström, Erik Hell, Gunnar Sjöberg, Peter Lindgren
och Inga Landgré. Axel Strindberg
Film
Nattens portar (Les Portes de la Nuit).
Scenario: Jacques Prévert. Regi: Marcel Carné.
London Film.
"Nattens portar" är åter ett ypperligt resultat av
samarbetet mellan två filmdiktare, skribenten Prévert
och iscensättaren Carné. Melodramatiska och ganska
följetongskonstruerade förlopp mättar de med
fördjupande symbolik, realistiska miljöer och
människotyper avvinner de en bildspråkets eller den
fantasifulla individualiseringens poesi, med stöd av lustigt
bisarra, fyndiga dialoger. Deras senaste film är nog
den mest genomfört symboliska och symboliken är
utpräglat social på ett nytt och verkningsfullt sätt.
Redan tågen som dånar fram genom filmen eller
signalerar i bakgrunden verkar som en symbol för
samhället, för folkets mörka, halvmedvetna, fram-
trängande kraft, under det de eleganta privatbilarna
tycks företräda en parasitklass av isolerade individer.
Konflikten utspelas mellan de urspårat självupptagna
och de inom folkgemenskapen arbetande. Till de
förra hör den ödsligt instängde, girige husvärden,
hans kräkaktige samhällsmarodör till son och i någon
mån den besökande dottern, som försöker göra sig fri
men hejdas av sin egenkärt överklassige man.
Hjälten, den förutvarande frihetskämpen, engagerar sig i
henne, nattens portar öppnas för den romantiska
kärleksdrömmen, som dock med sin belastning ur det
förflutna inte tillåts passera in i den nya dagen.
Döden tar hand om kvinnan, medan mannen går
vidare ut i friheten, till tågen, samhället. Deras möte
är helt drömpräglat, omslutet av natt, med en vals
som dansas på en gård mellan skadade statyer och
uppstaplad ved: ett avsked till en värld vars
idealbilder hamnat i lumplagret.
I denna nattfantasi uppträder Ödet i skepnad av
en sinnesrubbad man, utdelande sina profetiska
varningar (för att man inte ska missförstå honom ställs
han i motsättning till spåkvinnan som drunknar).
Han är väl snarast att fatta som samhällets röst inom
människan, det sociala medvetandet, den insikt i
sammanhangen som människan ständigt ignorerar, liksom
om hon absolut ville trassla in sig i olyckor. Fångad
i den föråldrade kärleksdrömmen kastar sig
frihetskämpen över Ödet, driven av sin vilja att ingripa i
världens gång. Han har dock inte bundit sig starkare
vid nattens illusion än att han kan gå vidare i
gryningen, låt vara skakad av sin upplevelse, kluven i
sin känsla. Filmen kretsar således kring uppgörelsen
mellan gammalt och nytt, mellan det utlevda och det
framtidsdugliga. Den gör det med ett slags
nödvändighetens obeveklighet, men inte utan inlevelse i de
åtföljande mänskliga tragedierna. Det är den första
film som på ett riktigt sätt tagit upp samtidens
viktigaste problem: förhållandet mellan individerna och
samhället.
Carné har givit filmen en drömsk och glidande
rytm. Den vilar på scenerna så att den verkar längre
än den är. Den vinner därigenom i vidd och utrymme
åt händelserna, i detaljernas pregnans, men förlorar
i komprimering, i djärvt överrumplande verkan.
Frihetskämpen framstår som något av en ny, borgerligt
obesmittad hjältetyp, klasslös, av stor rörelsefrihet,
med en bakgrund av världskännedom och olikartade
erfarenheter. Med lidelsefull kontur och mångsidig
charm gestaltas han av Yves Montand. Hans
mot-spelerska, Nathalie Nattier, verkar mest
Hollywoodschablon, vilket kan vara avsiktligt. Som hennes
överklassige man gör Pierre Brasseur en virtuos studie i
veklighet som slår över i teatralisk desperation.
Artur Lundkvist
Banditen (Il Bandito). Alberto Lattuada. Lux.
Ett nytt bevis på den italienska filmens förnyelse
efter krigskatastrofen utgör "Banditen". Den rymmer
519
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
