Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - In memoriam - Charles Bernhard Nordhoff - C.-F. Ramuz - Bertel Gripenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IN MEMORIAM
In memoriam
CHARLES BERNHARD NORDHOFF
avled den 11 april i år, en händelse som gått svensk
press spårlöst förbi. Nordhoff, som var född 1887,
etablerade tillsammans med James Norman Hall en
pålitlig firma för framställning av sjöromaner av god
kvalitet. De bägge herrarna träffades efter första
världskriget, då de råkade få i uppdrag att
tillsammans skriva en historik över den flygkår där de
tjänstgjort. Senare skickade Harper’s Magazine ut
dem till Tahiti, varifrån de skrev en rad artiklar,
som i samlad form utgjorde den första av deras
många framgångsrika söderhavsböcker. Deras första
stora succé kom 1932 med "Mutiny ön the Bounty"
och den följdes som bekant av åtskilliga andra.
Nordhoff föddes i England, men uppfostrades i
Förenta staterna och gick igenom Harvard. På äldre
dar slog han sig tillsammans med Hall ner på Tahiti.
C.-F. RAMUZ
f. 1878, d. 23.5. 1947
Det franska Schweiz har länge saknat betydande
författare. Ramuz blev ett slags nationell diktare;
hans bortgång firades som en stor förlust för hela
landet. Efter många motgångar och svårigheter -—■ han
kunde aldrig stabilisera sin ekonomi — vann han med
tjugobandsupplagan av sina samlade skrifter sent
omsider definitivt erkännande. Hans ställning befästes
tack vare hans intima vänskap med Frankrikes
ledande diktare, särskilt Claudel, som tilltalades av den
schweiziske kollegans sunda instinkter och bondska
temperament.
Ramuz var född 1878 och kom som ung student till
Sorbonne för att studera litteraturhistoria. Han
förmådde emellertid inte koncentrera sig på vetenskapen
utan for hem omedelbart före första världskrigets
utbrott —- dock utan sammanhang med denna händelse.
Romain Rolland var under den anonyma tiden i Paris
hans vän; tack vare honom fick han förläggare för
Vie de Samuel Belet. Delvis under inflytande av
Péguy fattade Ramuz efter svår kamp i Paris sitt livs
avgörande beslut: att återvända hem till sin
hembygd, att i naken realism beskriva land och folk i
kantonen Vaud. Han förblev under hela sitt liv detta
program trogen. I en väldig ström utkom hans i regel
folklivsskildrande romaner, bland vilka kan anföras:
La guérison des malades, Terre du Ciel, Présence de
la mort, La grande peur dans la montagne, Fairet ou
la jausse monnaie, Adam et Eve. Som romanförfattare
var Ramuz icke märklig, även om den påfallande
lågnivån i den samtida schweiziska litteraturen kom
hans namn att framträda. Han kan närmast jämföras
med en författare som Carl Larsson i By, med vilken
han också delade personlighetens kraft och allvar och
den provinsiella förankringen. Delvis förefaller han
hämmad av sitt eget stränga program: genom sitt
undvikande av intellektuell bearbetning av sitt stoff
hamnar han alltför ofta i en objektivitet, som
kommer steriliteten nära. Han sökte en naken, direkt
form men hamnade ofta i torka.
Mer av honom själv möter man i hans många
essayer och resonerande böcker. Om det schweiziska
kulturproblemet och särskilt om det franska Schweiz’
traditioner och uppgifter har han skrivit initierade
och välawägda ting, och det utdrag ur sina
dagböcker, som han under senare år utgav, speglar en
kraftfull, tragisk och energisk personlighet. Mycket
känd blev den lilla boken Besoin de grandeur, som
tillhör den moderna schweiziska litteraturens
viktigaste skrifter — Ramuz vidgade där sin horisont och
blickade ut över sitt eget lands gränser.
Ramuz erbjuder som författare en anblick, som
förefaller en svensk läsare bekant. Han hade en för
liten publik för att kunna koncentrera sig på enbart
stora uppgifter, han tvangs av ekonomiska skäl till
massproduktion — de samlade skrifterna lär
innehålla endast hälften av hans produktion —■, och han
fick med åren allt svårare att nå de höga mål, han en
gång fixerat för sig. Under trycket också av
världsläget och av sin sjukdom kunde han ofta vackla men
höll sig uppe med en sammanbiten energi, som i hans
mera personliga böcker gör ett starkt intryck. Hans
franska vänner lyckades aldrig för honom vinna en
stor publik i Frankrike, där författare, betydligt
mindre väl utrustade än han, lätt kunde förtjäna stora
summor på litterärt halvgångna produkter. Denna
situation, som är karakteristisk för en skribent,
tillhörande ett land med obetydlig litterär publik, var
Ramuz’ livstragedi. Utan att klaga bar han sitt öde,
slet bokstavligen ut sig och var, när han rycktes bort,
en färdig man: han hade presterat, vad han
förmådde, och han hade nått fram till full resignation.
I hans bästa böcker lever kvar några sidor, som
fint skildrar hans hembygds undersköna landskap
med vinodlingarna, sluttande ned mot Genèvesjön,
med en osentimental och seg bondebefolkning och
med vita alper inramande en hård och brydsam
vardag. "Det är inte med goda känslor som man gör
bra böcker", skrev Gide en gång. Ramuz tragedi var,
att han uteslutande tycks ha drivits av sådana goda
känslor. Han saknade den demoni, som betingar
genialt konstnärskap. Han hann så långt som en
man kan komma inom dikten med karaktär, energi
och god vilja. Sven Stolpe
BERTEL GRIPENBERG
f. 1878, d. 6. 5. 1947
När Bertel Gripenberg för några år sedan nedskrev
sina minnen dröjde han framför allt vid sitt livs
hästar, hundar och jakter. Dikten var, ville han tydligen
säga, endast en och knappast den mest gynnade av
herremannen-baronens förströelser. Jag kände inte
Gripenberg och jag vet inte hur mycket som var pose
hos honom. Men man kan inte betvivla att han med
hela sin stridbara och livliga själ var engagerad i
sin diktning. Han var som lyriker tidigt mogen. Han
steg fram på den finländska parnassen i början av
seklet och dementerade eftertryckligt, tillsammans
med Mörne, Lybeck, Procopé, Zilliacus och andra,
de olyckskorpar, som spått att den finlandssvenska
diktningen skulle dö med Topelius och Tavaststjema.
Under den tid Euterpe var de ungas ledande organ
var Gripenberg den mest uppburna av tidskriftens
lyriska medarbetare. Hans vers hade en stålblank yta
522
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
