Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Prins Eugen
Alla de som kom i närmare beröring med
prins Eugen kunde vittna och har i dessa
dagar vittnat om vilken sällsynt fin
personlighet han var. Endast sällan har någon fått ett
sådant eftermäle som han, och man har inte
kunnat misstaga sig på uppriktigheten däri.
I sina brev avslöjar sig prins Eugen också som
en ovanligt intagande och rättskaffens
människa. Han kände sitt ansvar som furstlig
person och pålade sig en sträng disciplin och
en taktfull värdighet i uppträdandet, men
denna återhållsamhet fick aldrig lägga band
på hans spontana känsloyttringar eller hans
ståndpunktstaganden i dagens frågor.
Konflikten mellan officiell ställning och privatliv löste
han med mästerskap, så att ingendera delen,
såvitt en utomstående kan bedöma det, blev
lidande därpå. Prinsen sade alltid frimodigt
sin mening; denna mening var blott så mycket
grundligare prövad och överlagd än hos de
flesta andra. Därför blev han också ett
rättesnöre för sin omgivning och fick ett medlande
och förmedlande inflytande särskilt i
konstfrågor, som inte kunde ha legat i säkrare och
värdigare händer. Hans mänsklighet kom till
uttryck även i hans klarsynta bedömning av
den sociala och politiska utvecklingen. Som
liberal humanist utan läggning för granna
fraser och någon form av vidskepelse tog han
sitt parti mot reaktionen i alla dess faser och
framstod under frihetens kris på trettio- och
fyrtiotalet som en symbol för svensk
motståndsvilja. Han markerade sin hållning med
den diskreta takt som var honom egen och
kunde göra det i medvetandet att en liten
åtbörd från den handen hade större effekt än
skrän och fäktande på andra håll.
Till sitt konstnärskap hade prins Eugen en
ödmjuk, hängiven inställning. Han tilltrodde
sig inte några ovanliga gåvor och ställde sig
blygsamt i bakgrunden bland sina kolleger i
Konstnärsförbundet. Utan att äga geni ingöt
prins Eugen i sina verk, och särskilt då dem
från sekelskiftet, så mycket av sin nobla
personlighet och lyriska känsla för det säreget
svenska att flera av dem är tillförsäkrade en
bestående plats i det klassiska svenska måleriet.
Själv hänförde han sig nog till eftersägarna,
men han var i varje fall inte sin egen
efter-sägare. När den sista glansen av
nationalromantikens aftonglöd slocknade över Södra
bergen och Stockholms vatten dröjde han inte
kvar i en elegisk attityd utan vände sig mot
den nya dagen och orienterade sig i en annan
färg- och ljusskala.
I sitt konstsamlande, som han avslutade med
den ståtliga donationen av Valdemarsudde och
dess konstskatter till Stockholms stad, var
prinsen visserligen bunden av sina egna
engagemang i konstutvecklingen, men han
hemföll aldrig åt klickväsende. Han hade tvärtom
ofta modet att gå emot de officiella
noteringarna och låta sitt eget hjärta tala — det
ger åt samlingen på Valdemarsudde dess
rikedom och personliga karaktär. Även som
samlare höll han sitt sinne friskt för allt som
var nytt men föll aldrig för modejäkt eller
snobberi. Som den vackra bostaden och
galleriet nu står är de ett förblivande monument
över en personlighet som ägde förmånen att
kunna och hågen att vilja tillvarata det bästa
531
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
