Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Erland Josephson: Bedrövad artist. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERLAND JOSEPHSON
fånga det, men det var leendet som vann och
förde in hans ålder mitt i leken, han var ju
tjugu år.
Ja, han var tjugu år, men det var ännu
mycket som dröjt kvar i själen av sånt som
borde ha försvunnit längesen. Kanhända var
det minnesbilder av den döde eller nästan
döde fadern som tvang honom behålla barnets
möjligheter till försvinnande och flykt, att
hejda dettas bortväxt alltså, kanhända var det
mycket annat också som tvang honom till detta,
det måste nog i själva verket varit ganska
mycket, utrett eller inte utrett. Ja, alla bilder
som han måste leva och alla liv han måste
göra bilder av, allt pekade mot stolen där han
sitter och vakendrömmer nu.
Han drömmer:
Nu blir det kanske vinter, kanske sommar.
Vad gör det i en värld där ljuset leker med
årstider och dagrar och där Englands konung
störtas av en krigshär som är sex man stark.
En värld där man är borta närmare än andra.
Ja, han ser sig nära himlar, en troende mot
ljusa fonder, en handlingens och svärdets man,
han kan så tydligt se den höjda handen och
den öppna blicken, och där är musik,
trumpetstötar som klingar röda, och där är jubel från
de underverksbesegrade, allt, allt pekar mot
ett härligt slut, ett segerrikt ridåfall. Men nu;
det mörknar, över scenen skrider, ledd vid en
kvinnas hand, en mörk gestalt med trasiga
konturer, mörkret börjar flamma kring den
döde eller nästan döde, o vilka sällsamma
visioner när allting blandas samman och det
lyfta svärdet sakta sänks och rodnar, lyftes
upp igen, allt i en mycket långsam rörelse som
blir ohygglig då den saknar varje spår av
tvekan, och sen den döde eller nästan döde
som lika långsamt faller, sträcker ut sig utan
en sprittning, utan en rörelse för mycket, och
denna fruktansvärda tystnad kring det hela,
att ingen skriker, ingen protesterar, ingen
bejublar, ingen hyllar, bara en nu för alltid fast-
låst fruktan. Och sedan blir det morgongrått
kring svärdsmannen i mitten, ett evigt
morgon-grått, det klara, kalla, liksom frusna ljuset som
ingen fågelsång kan ändra eller stämma till
andra klanger. Och slutligen, när allt så
pinsamt slagits fast för evigheten, ridån som
långsamt faller och förstenar synen till monument
på inflammerade och skrämda ögonhinnor.
Han ligger sträckt i stolen, hjärtat bultar
vilt och får honom till klarhet. En grågul
ånger molar plågsamt i honom, och han
försöker skratta åt sig själv och sina tankar, han
skrattar högt, medvetet teatraliskt, han
mobiliserar all sin konst och allt sitt kunnande så att
det ekar i teatern, men det vill ej gå in i honom
och bli upplevt, i honom äter ännu skräcken
och den dumma ångern. Han lägger baksidan
av handen mot sin panna, den bränner inte,
den är sval, liksom metallisk, en
främlingskänsla inför den egna kroppen griper honom,
och han känner hur allt blir meningslöst, vad
tjänar nattens vaka till egentligen, att söka
klarheten och skjuta den ifrån sig?
Och nu, en kelsjuk matthet smeker allt till
mjuka linjer, allt suddas stilla ut, hans
ljuskrets krymper sakta, det är sömnen som är
nära. Nu skulle han gå hem, han vet det, men
ingen rörelse vill födas i hans kropp. Han
borde släcka ljuset och gå hem, han vet det,
men blir kvar i stolen, klippande med
ögonlocken. Han borde se på klockan, men armen
vilar så främmande och stilla mot det mjuka
stödet. O att så helt försvunnen vänta
gryningen, att mitt på golvet på den tomma scenen
få vila avklädd alla masker, få vara ingen, tills
någon finner honom och han blir tvungen att
åter bli och åter vara, vad vet han inte riktigt,
det som man väntar kanske, det som han ser
som spegelbild i andras ögon, en spegelbild
av krav, förväntningar och tusen konventioner,
ja, morgonen är obönhörlig, obeveklig, den
enda sanningen som väntar honom.
Då skriker säkert städerskan.
542
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
