Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Thomas Mann: Fader Leverkühn. Översatt av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANN
FADER LEVERKüHN
Leverkühns var en släkt av välmående
hantverkare och bönder som blomstrade dels i
Schmalkaldien, dels i provinsen Sachsen, vid
floden Saale. Adrians familj ägde och bebodde
sedan flera släktled tillbaka den till byn
Ober-weiler hörande gården Buchel, varifrån man
endast med skjuts kunde komma till
Weissen-fels, en station tre kvarts timmes
järnvägsresa från Kaisersachern. Buchels innehavare
kunde göra anspråk på benämningen
besutten storbonde, den bestod av hundratjugufem
hektar åker och äng, del i en av byalaget
skattad, blandad löv- och barrskog samt ett
bekvämt boningshus av bräder och korsvirke
med undervåning av sten. Tillsammans med
fähus och lador bildade det en öppen fyrkant,
i vars mitt stod en stor, oförgätlig gammal lind
som i juni var täckt med härligt doftande
blommor och omgavs av en grön bänk. Det
vackra trädet torde ha varit en smula i vägen
för trafiken på gårdsplanen, och jag hörde att
äldste sonen alltid i ungdomen inför fadern
förfäktade dess borttagande av praktiska skäl,
för att längre fram såsom gårdens herre ta det
i försvar mot sin egen sons framställningar.
Hur ofta bör inte denna lind ha skänkt
skugga åt lille Adrians lekar och den spädes
middagssömn de första åren efter barnets
födelse i andra våningen i Buchel-huset under
blomningstiden 1885! Han var andre son till
makarna Jonathan och Elsbeth Leverkühn;
brodern Georg, som nu säkerligen är bonde
på stället, hade kommit fem år tidigare, och en
syster, Ursel, följde efter ytterligare samma
tidrymd. Enär mina föräldrar hörde till
Leverkühns vän- och bekantskapskrets i
Kaisersachern, och det sedan gammalt rådde ett
rentav hjärtligt förhållande mellan de båda
familjerna, tillbragte vi under den varma
årstiden mången söndagseftermiddag på gårdens
veranda och smorde som stadsbor tacksamt
kråset med landets rika håvor, bestående av
mäktigt svartbröd med färskt smör, guldgula
honungskakor, läckra jordgubbar med grädde
samt sockrade och bröade filbunkar i blå
spil-kumar som fru Leverkühn fägnade oss med.
Medan Adrian — eller Adri som han
kallades — var liten, satt hans farföräldrar på
undantag, och gården hade helt övergått till
det yngre släktet, och endast vid kvällsvarden
hände det att den gamle öppnade sin tandlösa
mun och blandade sig i samtalet, för resten
alltid åhörd med stor vördnad. Dessa
åldringar, vilka snart nästan på samma gång
avgick med döden, har jag emellertid endast
en dunkel bild av. Desto klarare minns jag
deras barn Jonathan och Elsbeth Leverkühn,
fastän även detta är en optisk dimbild som
under loppet av mina goss-, skol- och studentår
mattades och suddades ut på det effektiva
fastän omärkliga sätt som tiden är expert på.
Jonathan Leverkühn var en man av bästa
tyska typ, en typ som man knappt längre
möter i våra städer och säkerligen inte bland
dem som i våra dagar med en ofta rentav
ängslande våldsamhet representerar vår människo-
546
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
