Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Thomas Mann: Fader Leverkühn. Översatt av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FADER LEVERKüHN
utgöra näring åt, men som med all sin
skarp-synthet inte kan upptäcka den, när den inte
vill? Jag frågar er om det, så att inte ni ska
fråga mig.
Men om dessa fjärilar kunde skydda sig
genom att göra sig osynliga, så behövde man
bara fortsätta att bläddra i boken för att stifta
bekantskap med andra som uppnådde samma
resultat genom den mest påfallande, ja
påträngande synlighet på långt håll. De var inte
bara ovanligt stora, utan även särdeles
praktfullt färgade och mönstrade, och, påpekade
fader Leverkühn, de flög i denna skenbart
utmanande utstyrsel med ostentativ långsamhet,
som emellertid på intet sätt kunde kallas fräck,
utan snarare hade något svårmodigt över sig,
utan att någonsin gömma sig och utan att ett
enda djur, vare sig apa eller fågel eller ödla,
kastade ens en blick efter dem. Vad berodde
det på? Jo, det berodde på deras vämjelighet,
vilken de affischerade just genom sin
iögonfallande skönhet och sin långsamma flykt.
Deras kroppssaft hade en så motbjudande lukt
och smak att om det någon gång inträffade ett
missförstånd eller ett felgrepp, skyndade sig
den som hade tänkt att få smörja kråset med
ett sådant djur, att med alla tecken till avsmak
spy ut det igen. Att de är onjutbara är
emellertid ett för hela naturen bekant faktum, och de
är trygga — sorgligt trygga. Åtminstone vi
som stod bakom Jonathans stol undrade för
oss själva, om inte denna trygghet snarare fick
betecknas som på visst sätt nedsättande än som
något glädjande. Men vad ledde den till? Jo,
till att andra fjärilsarter knepigt iförde sig
denna varnande skrud och sålunda tryggt
melankoliskt kunde sväva fram i långsam
obe-rörbarhetsflykt, trots att de var fullt njutbara.
Smittad av Adrians munterhet över dessa
upplysningar och hans skratt, som bokstavligen
skakade honom och pressade fram tårar i hans
ögon, kunde jag inte låta bli att skratta med.
Men fader Leverkühn tystade ner och tillrätta-
visade oss, ty han ville att alla dessa saker
skulle betraktas med en skygg andakt — samma
hemlighetsfulla andakt varmed han iakttog den
otydbara teckenskriften på skalen hos vissa
musslor, ibland med hjälp av sitt stora,
fyrkantiga förstoringsglas, som han då brukade
låta oss titta i. Även åsynen av dessa
varelser, alltså havets snäckor och musslor, var
högst intressant, åtminstone när man gick
igenom bilderna av dem under Jonathans
ledning. Att alla dessa med beundransvärd
säkerhet och ett lika djärvt som delikat formsinne
utförda vindlingar och välvningar, dessa rosiga
ingångar, denna glänsande fajansprakt var ett
verk av de geléartade invånarna själva —
åtminstone om man håller fast vid teorin att
naturen formar sig själv och inte drar fram
Skaparen och föreställer sig honom som en
fantasifull konsthantverkare och en ärelysten
krukmakare och glasyrmästare, må vara att
frestelsen att mellan Gud och naturen inkoppla
en konsthantverksmässig mellangud,
demiur-gen, ingenstans ligger närmare än på detta
sällsamma område — att, ville jag säga, alla
dessa utsökta boningar skulle vara ett verk av
de mjuka varelserna själva, vilka de var
avsedda att skydda, det var en tanke som måste
fylla en med den största häpnad.
— När ni blev till, sade Jonathan till oss,
hade ni i ert inre en fast stomme, vilket ni lätt
kan konstatera om ni rör vid era armbågar
eller revben, ett skelett som bildade fäste för
köttet och musklerna och som ni bär omkring
inom er eller kanske rättare: som bär er
omkring. Här är det tvärtom. Dessa varelser har
lagt sin fasthet på ytan, inte som rustning utan
som hus, och just det förhållandet att den är
en yta och inte ett innanmäte måste vara
anledningen till dess skönhet.
Vi gossar, Adrian och jag, kunde vid sådana
tillfällen betrakta varandra med samma svaga,
förvånade leende, varmed fadern konstaterade
det synligas förgänglighet.
549
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
