- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVI. 1947 /
550

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Thomas Mann: Fader Leverkühn. Översatt av Nils Holmberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

THOMAS MANN

Stundom var den dolsk, denna ytestetik, ty
vissa kägelformiga snäckor, vackert
asymmetriska varelser i ådrat blekrött eller
honungs-gult med vita fläckar, var kända för sina giftiga
bett — och överhuvudtaget kunde man, när
man hörde husbonden på Buchelgården, inte
frånkänna hela detta underliga avsnitt av livet
en viss osundhet eller fantastisk tvetydighet.
En egendomlig ambivalens i uppfattningen har
ständigt framträtt i den olikartade användning
som dessa praktfulla varelser fått. Under
medeltiden tillhörde de häxkökens och
alkemistkäl-larnas obligatoriska inventarier och ansågs
passande som förvaringskärl för gifter och
kärleksdrycker. Å andra sidan och samtidigt
användes de vid gudstjänsterna som
mussel-skrin för hostior och reliker och rentav som
nattvardskalkar. Det är mycket som här berör
vartannat: gift och skönhet, gift och trolldom,
men även magi och liturgi. Även om vi inte
tänkte på det, fick vi en obestämd föreställning
om saken genom Jonathan Levetkühns
kommentarer.

Vad beträffar den där teckenskriften som
aldrig upphörde att vålla honom huvudbry, så
förekom den på skalet till en nykaledonisk
mussla av måttlig storlek i svagt rödbrun färg
på ljus botten. Tecknen var liksom uppdragna
med pensel; de övergick i kanten till rena
streckformiga ornament, men på större delen
av den buktiga ytan hade de en noggrann,
invecklad utformning som avgjort tydde på en
avsiktlig betydelse. Efter vad jag vill minnas
hade de tydlig likhet med tidiga orientaliska
skriftformer, någonting i stil med den
gammal-arameiska duktus, och i själva verket måste
min far från det relativt välförsedda
stadsbiblioteket i Kaisersachern ta hem till sin gode
vän arkeologiska arbeten som gav möjlighet
till efterforskningar och jämförelser. Givetvis
ledde dessa studier inte till något resultat eller
i varje fall till så förvirrade och motsägande
att de rann ut i sanden. Detta erkände också

Jonathan lätt melankoliskt, samtidigt som han
visade oss den gåtfulla bilden.

— Det har varit omöjligt att komma dessa
teckens betydelse på spåren, sade han. Så är
det tyvärr, mina kära barn. De undandrar sig
vår fattningsförmåga och torde sorgligt nog
komma att göra det i fortsättningen också.
Men när jag säger att de "undandrar sig", så
menar jag endast motsatsen till att de "öppnar
sig", ty ingen ska kunna inbilla mig att naturen
enbart för utseendets skull har prytt skalen på
dessa varelser med ett chiffer som vi saknar
nyckeln till. Utsmyckning och betydelse går
städse parallellt; även de gamla skrifterna
tjänade som prydnad samtidigt som de meddelade
något. Ingen ska kunna säga mig att detta inte
vill meddela oss något. Att det är ett
oåtkomligt meddelande, den motsägelsen är det
också en njutning att fördjupa sig i, en
njutning även det.

Menade han att naturen — såvida det här
verkligen rörde sig om en hemlig skrift —
måste ha till sitt förfogande ett av den själv
åstadkommet, organiserat språk? Ty vilket av
människor uppfunnet skulle den ha valt för att
uttrycka sig? Men redan då, som gosse, förstod
jag mycket väl att den utommänskliga naturen
från början är illitterat, vilket i mina ögon
just utgör dess kuslighet.

Ja, fader Leverkühn var en tänkande och
spekulativ människa och jag har redan nämnt
att hans forskardrift — om man nu kan tala
om forskning: det var ju egentligen bara fråga
om drömlik kontemplation — alltid lutade åt
ett bestämt håll, åt det mystiska eller det
aningsfulla halvmystiska, varåt, synes det mig,
människotanken nödvändigtvis drages när den
fördjupar sig i naturen. Att redan tilltaget att
laborera med naturen, stimulera den till
fenomen, "fresta" den genom att med hjälp av
experiment avslöja dess funktion, hade nära
beröring med magin, ja föll inom området för
denna och i och för sig var ett "frestarens"

550

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:58:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1947/0566.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free