- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVI. 1947 /
554

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Nils von Hofsten: Människan inför biologins fakta

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Darwin berodde också till ej ringa del på att
man upprördes över konsekvenserna för
människan. Förbittringen blev om möjligt ännu
större, när efter fyra år Huxley öppet trädde
i bräschen för människans djurhärstamning.
Den häftighet med vilken striden fördes har
knappast något motstycke i någon vetenskaps
historia; det enda skulle vara striden på
1600-talet om cartesianismen. Icke blott bibelns och
kyrkans auktoritet utan hela den
antropocentriska åskådningen, tron på människan som en
trots kroppens djurlikhet från djuren
väsensskild varelse, skapelsens egentliga ändamål,
var hotad.

Allt detta tillhör numera det förflutna.
Striden blev så småningom mera saklig och kom
efter hand att förläggas nästan helt på ett
vetenskapligt plan och röra sig mest om
Darwins förklaring till utvecklingen, hans
selektionsteori eller darwinismen i egentlig mening.
Såsom framhålles i en av författaren nyligen
utgiven skrift[1], kan den organiska utvecklingen
numera helt enkelt betraktas som ett faktum.
Detta gäller även om människans härstamning
från lägre däggdjur. Man har vant sig vid
denna tanke; den ingår i det allmänna
medvetandet. Det är ungefär på samma sätt som
med jordens klotform. Även den tanken
verkade först inte bara orimlig — det skulle
ju finnas människor som gingo med huvudet
nedåt — utan moraliskt stötande; numera
finner vart barn den naturlig.

Det kan således förefalla som om frågan
om människans ställning i naturen vore
fullkomligt klar och ingenting skulle vara att
tillägga. Det är på sätt och vis riktigt, men
man tänker sig inte alltid in i
konsekvenserna. Åtminstone de som icke äro biologer
göra det ofta ej.

Jag skall nu inte tala om biologins betydelse
för vår världsåskådning, i varje fall icke på
så vis att jag kommer att påstå att biologins
fakta måste leda till en bestämd sådan
åskådning. En världsåskådning — för övrigt ett
ganska vagt och oklart begrepp — bestämmes
ju, som inledningsvis betonades, icke enbart
av vad vi tänka, och även om vi hålla oss helt
på det intellektuella planet, räcker det inte med
aldrig så säkra fakta och slutsatser; det behöves
också en filosofisk analys av deras innebörd
och av vårt tänkandes möjligheter och
räckvidd. Jag skall bara peka på och snabbt belysa
några biologiska fakta, som vi ej kunna komma
ifrån, som varje åskådning, vad den än må
gå ut på, måste räkna med.

Evolutionen innebär för människans
vidkommande icke blott att hon härstammar från
däggdjur, ur vilka även de människolika
aporna ha utvecklats. Det finnes ett
kontinuerligt, obrutet sammanhang mellan enkla,
encelliga organismer — för att inte gå ned till
något ännu ursprungligare — och
utvecklingens spetsar, alltså även människan. Så
länge det gäller det kroppsliga, har numera
även lekmannen inte svårt att gå med härpå.
Men det psykiska? Å ena sidan de ytterligt
primitiva reaktionerna hos en encellig
organism eller hos äggvitemolekyler, om man går
till ett ännu lägre stadium; om man här talar
om förnimmelser, användes detta ord i en
ytterst vid bemärkelse. Å andra sidan
människans komplicerade själsliv, hennes
självmedvetande, allt som rymmes i begreppet
personlighet. För en biolog är kontinuiteten i
allmänhet klar; andra ha nog svårare att förlika sig
med den. Varje annan möjlighet är dock
utesluten. Skulle något fullkomligt nytt, psykiska
funktioner av principiellt annan art än de som
funnits förut, ha kommit till någon gång under
utvecklingen? Det är en tanke så fantastisk att
knappast den för vetenskapligt tänkande mest
främmande kan vilja försvara den. Och var


[1] Nils von Hofsten: "Utvecklingsläran i den nyaste
forskningens ljus". Uppsala 1947. (Även i inbjudan
till rektorsskiftet vid Uppsala universitet den 2 juni
1947, bifogad skrift, samt i Uppsala universitets
årsskrift 1947:4.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:58:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1947/0570.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free