Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Nils von Hofsten: Människan inför biologins fakta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle det ha skett — hos de lägre
ryggradsdjuren, hos de äldsta däggdjuren, hos våra
förfäder på Pithecanthropus—Sinanthropusstadiet
med deras säkerligen mycket litet mänskliga
själsliv? Man må finna tanken upplyftande
eller motbjudande eller acceptera den utan
någon rätt meningslös känslobetoning,
olikheten mellan en encellig varelses "själsliv", om
detta ord användes, och vårt eget är en
gradskillnad såtillvida att den har uppkommit
genom en kontinuerlig utvecklingsprocess.
Det finnes biologer, som försöka rädda
något av den gamla antropocentriska tron på
människans upphöjdhet över naturen genom
att ge en särställning icke direkt åt människan
men åt livet. Vitalismen förklarar att livet
är något från allt annat skeende väsensskilt och
lyder sina egna lagar, helt andra än dem som
behärska den oorganiska naturen. Denna idé
är mycket äldre än utvecklingsläran, ja, den
går tillbaka ända till Aristoteles. Det måste
erkännas att den förr var ganska naturlig och
väl ännu är det för den naiva människan.
Mellan ett högre djurs komplicerade, aktiva
livsyttringar och den passiva, livlösa materien
tyckes ju ett bottenlöst svalg vara befäst. Om
vi analysera oss själva, ha vi onekligen en
känsla av att hjärtat som slår, blodet som
strömmar genom våra ådror, vår förmåga att
röra oss, att känna, att besluta, allting, är
oändligt djupt skilt från vad som sker när en
sten rullar utför en sluttning eller en vätska
kristalliserar eller en molekyl faller sönder
eller en atom spränges. Det är inte förvånande
att man förr talade om en särskild livskraft;
nyare vitalister ha uppfunnit andra ord, som
skola ge intryck av att vara djupsinnigare.
Detta, att jämföra oss själva och vår egen
känsla av liv, med de fysikalisk-kemiska
processerna i den oorganiska naturen, är dock att
mäta med vår egen, mycket privata måttstock.
Vad vi skola jämföra med dessa processer är
icke våra egna psykiska funktioner, våra tankar
och känslor, utan de primitiva livsyttringarna
hos encelliga organismer (för att inte heller
nu gå till något ännu enklare). Vitalismen
anser, åtminstone om den är logisk och
konsekvent, att det finnes en oöverstiglig klyfta
mellan det oorganiska och de enklaste
organismernas primitiva livsprocesser, men att dessa
processer och människans själsliv äro
principiellt likvärdiga. Att kalla ett sådant
antagande godtyckligt är ett milt uttryck. Det är
oförenligt med den organiska kemins och
biokemins resultat, som alltmera ha utplånat
gränsen mellan oorganiskt och levande.
Antagandet är också orimligt, ty livsprocesserna
äro, det förnekar ingen, kemisk-fysikaliska
processer. Skulle det finnas sådana av två
slag, eller skulle de hos de levande varelserna
dirigeras av någon "kraft" eller någon
irrationell princip utanför naturen? Det är något
sådant man tänker sig, men varje sådan
tankegång lider av en inre, olöslig motsägelse. Att
förklara livet, alltså ett skeende i naturen, både
själva livsföreteelserna och utvecklingen från
en obetydlig början till människan med hennes
psykiska liv, ur en "livskraft" eller "enteleki"
eller "élan vital", som den bekante filosofen
Bergson kallade vad hans landsman Lamarck
hundra år tidigare benämnt "orgasme vital"
och organismernas "strävan efter
fullkomning", det är ingen förklaring alls. Det är, som
Julian Huxley uttrycker sig, som att säga att
ett järnvägstågs rörelse är "förklarad" genom
lokomotivets "élan locomotif".
Jag har uppehållit mig alldeles för länge vid
vitalismen, som nog har spelat ut sin roll i den
biologi som betyder något. Jag har gjort det
därför att lekmannen utan tvivel ännu rent
känslomässigt är benägen att i livet se något
som är till arten skilt från och upphöjt över
övriga naturföreteelser, utan att betänka att
det för människolivet och dess högsta värden
bör vara ganska likgiltigt vad man tänker om
livsprocesserna hos bakterier och amöbor och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
