Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Nils von Hofsten: Människan inför biologins fakta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deras föregångare. Jag skall därför tillägga
ännu ett par ord.
Det är mig fjärran att vilja gå in på det
gamla, så som frågeställningen i allmänhet är
olösliga problemet om förhållandet mellan
fysiskt och psykiskt. Ur fysiologisk och
psykologisk synpunkt finnes förvisso här ingen
dualism. Intet psykiskt skeende äger rum, som icke
samtidigt är ett fysiskt skeende, och frågan är
om det inte är nödvändigt att helt vända på
slutsatsen och säga icke blott: vissa
fysikalisk-kemiska processer äro samtidigt psykiska
utan: alla materiella processer ha en sida,
som är av principiellt samma slag som våra
själsliga processer. Ur en synpunkt, ur vår
egen kunskapsförmågas synpunkt, finnes dock
en motsättning: en tanke, en känsla, har ingen
utsträckning. Låt vara att motsättningen finnes
blott i vårt uppfattningssätt; vi känna dock
faktiskt två verkligheter, den ena med, den andra
utan utsträckning i vad vi kalla rummet —
eller om man så vill i flera dimensioner än tre.
Vitalismen särskiljer, genom att i livet se något
som är väsensskilt från övriga naturprocesser,
en tredje verklighet. Detta kan inte vara
riktigt. Det är alldeles tillräckligt — eller för
mycket — med två.
Men jag skulle tala om biologiska fakta. Vi
ha sett att människan kroppsligt och själsligt
är en produkt av den organiska utvecklingen.
Hennes oinskränkta naturbundenhet visar sig
också, och den gör det på ett för mången
kanske brutalt påtagligt sätt, i hennes individuella
utveckling.
Varje organism, som uppkommer genom
könsfortplantning, börjar sitt liv, nej, inte sitt
liv utan sitt individuella liv, som en genom
förening av två könsceller bildad cell, zygoten
eller den befruktade äggcellen. I denna cells
mikroskopiska kärna (som hos däggdjuren har
en diameter av ett par hundradels millimeter)
finnas alla arvsanlag som ligga till grund för
den blivande individens egenskaper, psykiska
likaväl som kroppsliga egenskaper. Att
diskutera hur mycket arvet och hur mycket miljön
betyder är i detta sammanhang överflödigt, ty
egenskaperna äro reaktioner, och reaktionen
påverkas i allmänhet mer eller mindre av
miljön. Kanske bör det dock för att förebygga
missförstånd uttryckligen betonas att en
människas både intellektuella och etiska utveckling
i hög grad är en frukt av miljö, uppfostran och
hennes egen strävan. Utan något som reagerar,
utan ett arvsanlag, blir det likväl ingen reaktion
alls. I denna mening finnes allt, utan
inskränkning allt, icke förutbestämt men man skulle
kunna säga anlagsbestämt i äggets kärna.
Mellan denna cell, hos vilken det skenbart
är ett hån mot allt förnuft att tala om ett
"själsliv", och den färdiga individen med sina
tusentals milliarder celler och sina tankar, känslor
och viljeyttringar ligger en fullkomligt
kontinuerlig utveckling. Att det psykiska skulle
komma in utifrån, som man kunde tro när man
föreställde sig själen som en luftartad materia,
eller att det psykiska skulle börja på något
bestämt ställe av den kontinuerliga
utvecklingsbanan, är lika självklart orimligt som i fråga
om den fylogenetiska utvecklingen från
encelligt djur till människa.
Hur starkt människan trots miljöns stora
betydelse icke minst för de psykiska
egenskapernas utformning är bunden av sitt arv,
står numera klart för alla, som veta vad de
tala om. De ödesdigra och tragiska exemplen
äro de som mest falla i ögonen. En människa
har ärvt ett arvsanlag, som obönhörligt gör
henne blind. En annan är genom sina
arvsanlag dömd att födas sinnesslö. En tredje bär
på anlag, som göra honom förutbestämd att
bli sinnessjuk i tjugu—trettioårsåldern. En
fjärde bär på ett arv, som kanske inte är lika
obönhörligt tvingande men med största
sannolikhet och i de flesta miljöer gör honom till en
svår psykopat och kanske brottsling. Tiden
tillåter ej att jag talar mera härom, och jag kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
