Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Walter Dickson: Verklighetsdraget i finlandssvensk dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERKLIGHETSDRAGET I FINLANDSSVENSK DIKT
virrande känslor inför världsskeendet förklaras
och samlas till en enhet inom det empiriska
jagets profil.
Tar vi en titt på den tidiga finlandssvenska
modernismen på 20-talet och stannar vid en
så pass "up to date" skald som Henry Parland,
som otvivelaktigt sticker av mot de andra
svenskfinnarna, så finner man också hos
honom, om man går hans teknik inpå livet,
den typiskt finlandssvenska diktaranläggningen
under den kors-och-tvärs-associerande
modernistattityden. Typen för hans arbetsteknik är
denna:
Brädstaplarna trycker närmare varandra
varje grässtrå koketterar med vinden.
Detta är en spirituell stilvitalisering, som intet
har att göra med de förintande explosioner
i upplevelsefältet som våra ultramodernister
excellerar i. Tvärtom måste man knyta an
Parlands snabbskisser vid en traditionell
im-promptumetod, som betyder ett stänk över
brädden av livs- och tingsinspiration. Parlands
särmärke är ju livsintensifieringen genom tingen,
sakerna, verklighetsattributen. Det är åter den
typiskt finlandssvenska motsatsen till
livskänslans utarmning inom vår rikssvenska
40-tals-modernism. Bilringarnas, strumpornas,
host-pastillernas idealism hos Parland kan ses som
en något vitsig tillspetsning av den traditionella
finlandssvenska ödmjukheten gentemot den
yttre verklighet som individen ställs inför här
i världen, en modern variation av Runebergs
sakpoesi. "Vårt faktiska värde ligger till sist
och slutligen utanför oss, i det liv vi omfattar",
lyder den teoretiska begrundningen till Henry
Parlands ungdomliga verklighetsinspiration.
Också den dynamiske Gunnar Björling går
in i raden av finlandssvenska traditionalister.
Hans förankring i verklighetsfältet är bara
mångfaldigare, häftigare, mera besatt. Det kan
vara skäl i att ta del av hans teoretiska
resonemang i efterskriften till "Korset och löftet":
Verkligheten företer sig för vår uppfattning som
rörelse och beröring i ett förnummet sammanhang,
vilket tillväxer ju längre vi riktar blicken; som ett
kraftspel, spännkraft, enhet i mångfald, jämvikt i
rörelse. Allt framträder mot bakgrunden av ett annat
och uppfattas i växlande och ständigt tilltagande
för-knippningar med andra företeelser. Verkligheten
framstår på varje punkt som en kraftresultant, en ändlöst
vällande rytm av rörliga begränsningar, ändligheter.
Återigen den finlandssvenska filosofin under
den litterära gestaltningen, ingen dikt direkt
ur upprivna nerver som hos våra surrealistiska
modernister. Inte en rörelse genom en
flyktreaktion ut ur verkligheten utan en
störtdykning in i det sociala skeendets virvlar. Här
har vi kvar den traditionella anknytningen till
verklighetsmiljön, bara mera fasetterad och
psykologiskt medveten. Den
verklighetsbakgrund som av den gamla diktarskolan målades
statiskt blir hos Björling ett dynamiskt helt;
men det är samma bakgrund, fast den rör sig
i kraft av diktarens intensifierade inlevelse
i de sociala sambandens värld. Det är samma
ödmjukhet inför verklighetskretsen omkring
individen. "Den isolerade individen är en
abstraktion." Björlings rörliga gestaltning är
socialpsykologiskt inspirerad, därför sluter den
sig konsekvent till den traditionella sak- och
verklighetslinjen i finlandssvensk lyrik.
Gunnar Björling hade sin
dadaindividualis-tiska epok. Intressant är att se hur Rabbe
Enckell, den svenskfinska modernismens främste
teoretiker, kommenterar denna "tomma barock"
i Björlings produktion. (Se inledningen till
Rabbe Enckells "Modärn finlandssvensk lyrik".)
Enckell representerar här den typiskt
finlandssvenska diktartraditionen och visar sig
uppskattande så länge Björling står kvar på den
moralfilosofiska grund varifrån han utgått.
Men Björling som individualistisk modernist
under devisen "det moderna är form på varje
punkt" saknar han fullständigt gehör för. Det
har sin stora betydelse att den sociala och
realistiska stilkänsla, som talar ur Rabbe
3 blm 1947 VII
561
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
