Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Robert Penn Warren: Hemingway. Översättning av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBERT PENN WARREN
därför att den saknar samband med
händelseförloppet. Det är ett misslyckat försök till en
intellektuell analys av situationen. Av samma
skäl har den mycket uppreklamerade "Snön på
Kilimandjaro" blivit ett misslyckande.
Det har många gånger framhållits att "Att
ha och inte ha" och "Klockan klämtar för dig"
representerar en principiellt förändrad
ståndpunkt, en utvidgning av det som jag har kallat
den hemliga gemenskapen. Detta är utan tvivel
meningen med båda böckerna, men
mentaliteten i dem är den gamla, figurerna och
tankarna under de uttryckta avsikterna är de gamla.
Den enformighet och självupprepning, som
man stundom finner i Hemingways böcker, är
också ett tecken på att han misslyckats med
dramatiseringen. Hemingway kan tydligen bara
dramatisera sin "poäng" i en situationstyp
och med en figuruppsättning. Som vi har
sett har han bara två huvudfigurer, som han
i viss mån kan variera med hjälp av
kon-trastering och kontrapunktering. Hans bästa
kvinnofigurer är i förbigående sagt de som
närmast liknar männen, med andra ord sådana
som förkroppsligar de maskulina egenskaper
och synpunkter som är karakteristiska för
Hemingway.
Men enformigheten beror inte enbart på
personerna som typer betraktade; den beror
snarare på en viss begränsning hos författaren,
som inte kan finna något intresse annat än i ett
ämne. En smidigare mentalitet med finare
urskillningsförmåga kunde åstadkomma större
variationer i fråga om personer och handling.
Men Hemingways framgångar är åtminstone
delvis beroende på den samordning han ibland
lyckas åstadkomma mellan å ena sidan
personer och handling, å andra sidan den sortens
känslighet som tar sig uttryck i stilen.
Det karakteristiska draget hos hans stil är
dess enkelhet för att inte säga
enformighet. Meningarna kan bestå av huvudsats eller
huvudsats och bisats, och i det senare fallet är
satserna inte sammanfogade med någon
medveten subtilitet. Satsbyggnaden är betecknande
nog baserad på rak ordföljd. Det finns ett
tydligt samband mellan denna stil och de
personer och händelser som författaren är
intresserad av — en fråga om dramatiskt dekorum.
(Det finns dock, särskilt i romanerna,
exempel på andra, jämnflytande lyriska effekter,
men även denna typ bygger på konjunktionen
"och"; det är en rytmisk och inte en logisk
effekt. Och den lyriska kvaliteten är helt enkelt
ett uttryck för författarens
känslighetsmarginal, vilket en närmare analys visar.)
Men det finns en väsentligare synpunkt på
denna fråga, en synpunkt som rör inte
figurernas utan författarens känslighet. Den korta,
enkla rytmen, sammanfogandet av huvudsatser,
den påfallande bristen på bisatser — allt detta
tyder på en värld som är förskjuten och ur led.
Människorna i denna värld lever förnimbart
så att säga ur hand i mun, och
föreställnings-mässigt lever de inte alls.
Tiden är inte mogen — och den kanske
aldrig blir det — att ge en definitiv värdering
av Hemingways arbeten i sin helhet eller ens
av någon särskild bok. Men vi kan beröra
några av de invändningar som har rests mot
hans böcker.
Först och främst invändningen att de är
omoraliska eller snuskiga eller motbjudande.
Denna invändning framställdes på sina håll
mot "Farväl till vapnen" redan när den utkom.
Robert Herrick, själv en ansedd författare,
skrev exempelvis att om konfiskation
överhuvudtaget var berättigad, så var det i detta
fall. Han förklarade att boken saknade värde,
att den helt enkelt var ett uttryck för "sinnlig
nj utningslystnad" och att den doftade "budoar";
han sammanfattade sin åsikt i ordet "sophög".
Denna uppfattning har numera mestadels
försvunnit, men ett eko därav kan fortfarande
höras en och annan gång, exempelvis när någon
572
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
