Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄN BOKHYLLAN
pletteras eller fördjupas av den följande. De
mest färgrika motiven är: Död och Trohet,
Ödmjukhet och Tacksägelse. Han, den
hjälpsamme, den slösande furstlige givaren, som
rör vid Guds yttersta och sista sfärer,
genombryter de sorgsna årens glanslösa ring och
bringar den ångestfullt skygga det nya
budskapet. Hon känner sig inte värdig denna
kosmiskt genomlysta kärlek. Hon förmår avstå
från den, men att tillsluta sitt hjärta för
kärleken förmår hon inte. Den väldiga skillnaden
mellan honom, som kommer från den ljusa
dagen, och henne själv, som hittills varit
tvungen att leva i mörker, ängslar henne.
Okonstlat och uppriktigt bekänner hon:
Alas, I have grieved so I am
hard to love.
Men kärlekens allmakt tillintetgör allt
motstånd, den slår en bro mellan svag ech stark,
sjuk och frisk, fjärran och nära. Hon vet, att
hon inte är någon härlig cederstam, men
kärleken är eld, "fire is bright, let temple burn,
or flax; an equal light leaps in the flame from
cedarplank or weed: and love is fire". Den
i anda och sanning älskande är en givare, och
han skänker mest då han tar. Den som
verkligen älskar, älskar för kärlekens skull och inte
av medlidande eller av någon annan orsak.
Och när trollformeln väl är funnen, kan den
inte upprepas ofta nog:
Say over again, and yet once
over again,
That thou dost love me. (XXI.)
Bara kärleken skänker trygghet i de
obeständiga, växlingsrika skeendenas stormiga
vågsvall, bara den kommer all världens ångest att
gå till ro (XXII). Den älskade är för den
älskande hemort och värld (VI, VII). Kärlek,
som reservationslöst ger sig hän, som inte
känner några villkor och som består i
tillbedjan och tjänande, blir till religion. "My
own, my own, who camest to me when the
world was gone, and I who looked for only
God, found thee!" (XXVII). Glömskans natt
viker, sjukdomens helvete försvinner, den
älskade blir till Gud, nej, mer än Gud, ty han
förmår vad Gud själv inte förmår: förvandla
smärta till glädje. Den älskandes ansikte omges
av ett sådant ljus att t. o. m. änglar förundrar
sig däröver. Kärlek är inte egoism på
tuman-hand, den är inte en medvetandets förträng-
ning, den är öppenhet mot världen, förståelse
för allt (XXXIV). I den ödmjukhet, som bara
utmärker de ädlaste naturerna, ber hon:
Dearest,
teach me so
To pour out gratitude, as thou
dost, good! (XXXIX.)
Och jublande ljuder över berg och hav det
starkaste ledmotivet: "That Love, as strong as
Death, retrieves as well."
Världsomfattande, världsskapande glöd har
gjutits i en återhållsam, fast form. Liksom i
denna kärlek själ och kropp är oskilj bara, så
är i dessa dikter form och innehåll ett.
Kroppen har blivit till själ; den finaste intimitet
och innerlighet har blivit till
kosmisk-musika-lisk upplevelse. En sällsam kvinna, som för
första gången älskade vid fyrtio års ålder, som
i åratal var bunden vid sjukbädden och som
tillfrisknade genom kärlekens under, skrev
denna ovanliga lilla bok, i vilken varje sida
lyses upp av ett överjordiskt ljus. Den stränga
rytmen, formens filigransarbete, verkets höga
etos, det allenarådande, av änglavingar burna,
innerligt kyska, exklusiva kärleksmotivet —
allt detta erinrar om Dantes "Vita nuova". Det
är bara så att en varmare andedräkt strömmar
fram ur Elizabeth Brownings dikter. Dante
besjöng i tio år en dröm, en vision, som
öppnade portarna för honom till ett nytt liv, som
han kallade Beatrice och som var honom, som
lyfts upp till änglarnas krets, lika nära eller lika
fjärran som Florens’ gator! Elizabeth
Brown-ing besjunger sin skyddsängel, den mycket
konkrete, verklighetsnäre Robert Browning,
som ryckte henne undan döden och det som
är ännu förfärligare: ett liv utan kärlek.
I Dantes kärleksbön spårar man en katedrals
bruna, djupa skymning; i Elizabeth Brownings
kärleksdikter berusar oss en nattlig trädgårds
sydländska doft om våren. Hos Dante är
vördnad, tillbedjan den avgörande upplevelsen, hos
Elizabeth Browning hängivenhet, tacksamhet.
Men kanske är all sann, åt en verkligt levande
människa ägnad kärlek endast en lovsång. Det
finns väl i världslitteraturen knappast någon
annan bok, i vilken en författarinnas gestalt
i all sin fläckfria renhet och legendlika skönhet
kommer läsaren så nära som i "Sonnets from
the Portuguese". Det finns böcker, kring vilka
—- liksom kring renhjärtade människor — en
helgongloria står. Zenta Maurina
584
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
