- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVI. 1947 /
589

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER

storartad överblick med en så bestämd
övertygelse, som sà intensivt lever med i alla
manifestationer av liv och samtidigt är inriktad på
"det enda nödvändiga", det är hans väsens
sällsynta legering av vishet och vitalitet,
naturligheten hos denna den stora stilens realism.

Det finns i "Hadsji Murat" en viss torrhet,
och mellan huvudtemat och läsaren kan det
komma in ett avstånd. Men denna torrhet och
detta avstånd är besläktade med dem man
möter hos klassiska hjälteepos; de har ett
samband med en primitiv upplevelse av fysiska
strider. Tolstoy har på ett mera personligt
sätt än vi kan göra det förstått den primitive
krigaren. Är det inte bland annat detta som
gör att vi är mindre intresserade av striderna
i "Hadsji Murat" och alla detaljer,
förknippade med dem, än av bataljerna i "Krig och
fred"? Hadsji Murat är gripande och
förebildlig genom sin okuvliga tistelnatur, men i "Krig
och fred" är det fråga om en gigantisk
skogsbrand som hotar att förgöra ett helt folk och
som Kutusov slutligen släcker genom sin
klokhet, det är fråga om besinningens triumf över
måttlöshet och hybris.

Nikolaj Ljeskov har åtskilligt gemensamt
med Tolstoy: folkligheten, åskådligheten,
enkelheten i framställningen och rikedomen i
erfarenhet. Som berättare är han lika mästerlig.
Skillnaden är kanske att han inte har Tolstoys
djupa sidoblickar och inte heller hans
sammanhållande helhetssyn.

"Katarina Ismajlova" (det vill säga "Lady
Macbeth från Mtsensk", känd bland annat som
textunderlag till Sjostakovitjs opera) har vid
omläsningen, i varje fall på mig, gjort samma
starka intryck som tidigare. Denna berättelse
är enkel och djup som en saga. Den har på sätt
och vis lika litet med skönlitteratur i vanlig
mening att göra som de faktiska mordhistorier
som en Pitaval eller en Feuerbach har relaterat,
och den bygger ju också på en verklig
tilldragelse. En annan sak är att Ljeskov med
utomordentlig konst har återberättat detta kusliga
brottmål och gett det de enkla linjernas storhet
samtidigt som hans kunskap om
människohjärtat förlänar historien ett perspektiv och
en elementär allmängiltighet i släkt med dem
man finner hos vissa av Gamla testamentets
noveller. "Katarina Ismajlova" är en av de
få moderna "verklighetssagorna", och Ljeskov

har gestaltat denna historia om brottet och dess
straff lika parabelmässigt enkelt som realistiskt
övertygande, på en gång didaktiskt och
ickemoraliserande. Den är så hemsk som man kan
begära, men ändå kan den knappast kallas för
sensationell. Därtill är den för elementär och
primitiv, därtill är också stilen för sträng.
I "Katarina Ismajlova", denna berättelse med
så många scener av skräckkällarkaraktär, finns
ingenting av Panoptikon.

Ljeskovs andra novell, "Mästersmeden från
Tula", är ett mästerstycke i en helt annan
genre, den komiska folksagans. Med alltigenom
övertygande tonfall berättar Ljeskov här i en
naiv träsnittsstil till alla ryssars förtjusning
sagan om Tulasmedernas stora
konstskicklighet, fromhet och ihärdighet. Och inte bara till
alla ryssars! Historien är berättad med ett så
strålande humör, en sådan älskvärdhet, humor
och smak att man har roligt från början till
slut. Vilken fest är inte en högläsning av denna
novell!

Tsarerna är som brummande och
rättänkande kalifer ur "Tusen och en natt".
Donkosacken Platov är en storvisir i drastisk
allmogestil. Och själva fabeln kan väl bara ryssar
hitta på. Den är grotesk som en dröm och
konsekvent genomförd som en fantasi av Swift.
Det gäller för mästersmederna att överträffa de
skickliga engelsmännen som förärat tsaren en
loppa av stål som om man drar upp den med
en nyckel hoppar och skuttar som i en kadrilj.
Men denna loppa är så diminutiv att den endast
kan upptäckas med "myckoskop". Smederna
i Tula och framför allt själve den vänsterhänte
mästersmeden lyckas nu — styrkta av ivriga
böner — på det viset överträffa den engelska
konstskickligheten att de förser denna
mikroskopiska stålloppa med mikroskopiska stålskor
på alla dess fötter! Men — så kan inte heller
loppan vare sig hoppa eller dansa längre.
De ryska smederna har i sin tävlan med de
engelska glömt bort att göra de riktiga
beräkningarna, och loppskorna, hur mästerliga de
än är som finsmide, är alltför tunga.

Trots sitt lovprisande av det heliga Ryssland
är Ljeskov långtifrån blind för dess brister.
Och hur löjliga han än på ett sätt finner de
städade och korrekta engelsmännen, förnekar
han inte att de egentligen är bättre utbildade
och äger större kunskaper. Ja, berättelsen andas
i grund och botten en avgjord sympati för

589

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:58:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1947/0605.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free