Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
smula hysteriska och halvtokiga och ytterligt
leda vid varandra, inte bara därför att de
ingenting har gemensamt utan kanske just
därför att de har en sak gemensam: tvånget att
hålla samman i den främmande, infödda
världen, att inte förlora ansiktet och fasaden. Det
är som i mycket gammaldags familjer:
ingenting får märkas utåt. Kolonins medlemmar
lever i en underlig, dubbel eller flerdubbel
isolering, dels sinsemellan och i förhållande
till hemlandet, dels kollektivt i förhållande till
omgivningen. De har nästan förlorat förmågan
att se infödingarna som enskilda, från
varandra avvikande varelser. Den inre isoleringen
förstärker den yttre, den individuella
isoleringen förstärker den kollektiva.
I denna känsloöken dimper huvudpersonen,
Winter, ner, även han tjänsteman i oljebolaget
men tidigare stationerad "nere i deltat". Han
har nyligen förlorat sin hustru och själv gått
igenom en svår tyfoidfeber och har fått
tjänstledigt för att ta igen sig i ortens drägligare
klimat. I hans sällskap får man göra visiter hos
de olika familjerna. Det är en serie porträtt
av mer eller mindre banala människor, som
under omständigheternas tryck blivit mer eller
mindre originella. Redan den beska
småstads-syrligheten vid första besöket hos familjen
Ford är väl träffad. Av de övriga porträtten
minns man längst det av doktorn och av
den infödde fursten. Överhuvudtaget förefaller
Winter — liksom författaren — psykologiskt
intresserad, och han avviker även därigenom
att han (en smula motvilligt) utsträcker detta
intresse till de infödda. I det avseendet har
han haft en föregångare inom kolonin, en viss
Rider, som blev borta på en expedition till de
vilda stammarna i inlandet och om vars liv
eller död fortfarande ovisshet råder. Så
småningom mognar hos Winter ett beslut att
forska efter hans öde. Dessförinnan har han
hunnit bli invevad i några av kolonins kabaler
och även träffat en ung flicka som gett hans
känsloliv en stöt — tills vidare utan att väcka
det. På vägen till "det inre" fäster han sig
— en smula oförmedlat tycker man — med
varm tillgivenhet vid en av eskortsoldaterna.
Denne dödas av ett enstaka, hemlighetsfullt
skott från klipporna vid ett rastställe, Winter
begraver honom och tvingas vända om under
trycket av de två andra soldaternas tvehågsna
och tvetydiga hållning. Av Rider har han inte
funnit ett spår, men däremot har han funnit sig
själv. De sinade emotionella källflödena inom
honom har åter brutit upp, och efter
återkomsten kan han helhjärtat ägna sig åt sin
kärlek. Eskortsoldatens blod har kommit att
spela rollen av offer- och återlösningsblod.
Denna psykologiska mystik förefaller mig
inte riktigt tillfredsställande, hur naturligt och
utan åthävor den än framförs. Och redan vid
sin ankomst till Rasuka förefaller
huvudpersonen — trots sin förlust och sin sjukdom —
betydligt piggare och vaknare än författaren
vill att han skall vara. Å andra sidan är det
nog riktigt att själens läkning tillgår omärkligt
för en själv och att en chock kan betyda den
plötsliga frigörelsen från traumat, även att
man sedan efterrationaliserar förloppet och
tillmäter händelsen som gav chocken
symboliskt värde. Newbys roman är en
aktningsvärd upptakt, det otillfredsställande med den
ligger kanske inte i själva planläggningen utan
i vissa inkonsekvenser och oklarheter i
utförandet. Man tycker att Winter är ganska bra
som han är — och ändå får han en sittopp
så att han vaknar. Men möjligen skulle man
behöva en liknande själv ...
Romanen saknar på det hela taget den i
exotiska skildringar vanliga "romantiken", och
det är en av dess goda egenskaper. På sätt
och vis skulle man rentav kunna kalla den en
småstadsskildring. Översättningen hade kunnat
putsas en aning, den bjuder på exempel av
dessa ord-för-ord-tolkningar som ter sig så
tröttsamma på svenska. Gunnar Ekelöf
Vägen till Hollywood
John Steinbeck: Buss på villovägar.
Översättning av Nils Holmberg. Bonniers
1947. 10:—.
Steinbecks gamla buss, den enda figur i hans
nya roman som helt saknar tvivelaktiga drag,
trafikerar ett vägstycke med direkt anslutning
till huvudvägen mellan San Francisco och
Los Angeles-Hollywood. Något liknande bör
till en början sägas om romanen, som dock,
till skillnad mot bussen, har alla
förutsättningar att för egen motor ta sig fram till den
sistnämnda hållplatsen. Som teknisk prestation
är denna ytterst välskötta bok nämligen utan
592
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
