Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
vank och lyte: den välsmorda motorn snurrar
jämnt och säkert utan störande biljud, genom
de nyputsade rutorna har passageraren utsikt
över ett landskap som är garanterat sömnfritt.
Då och då bromsar chaufför Steinbeck in och
förevisar med anslående gester och i träffsäkra
ordalag scener ur människolivet som förevisas
tätt utanför det blänkande bussfönstret. Ibland
dras fönstret ner och råa dofter väller in i
den välfläktade och lättandade bussluften, men
innan atmosfären hinner bli obehaglig stängs
fönstret automatiskt, bussen rullar mjukt i väg,
och med en njutningsfull rysning sjunker
passageraren tillbaka mot det mjuka
nack-stödet.
Romanen vill skildra en handfull människor,
sammanfösta i en havererad buss, prisgivna
åt varandras kroppar och själar och
utspionerande varandras dolda avsikter under en mask
av likgiltighet, hövlighet eller brutalitet. De tio
människorna kring bussen är av olika åldrar
och olika samhällsklasser, men med ett enda
undantag, den mexikansk-irländske chauffören
som tar livet lika självklart som en körbana, är
de sig tämligen lika. De är alla omsorgsfullt
fasthakade vid den föreställning om lyckan
som i det filmtrötta Europa ibland anses vara
en typisk produkt av Hollywood, den
amerikanska epokens eviga stad med sina tre
klosterlöften: rikedom, kärlek och ära. Endast
för två av dem, de mest undanskuffade och
hopklämda: den stackars finnige
mekaniker-poj ken som sätter allt sitt hopp till Radar och
den fula servitrisen som över allt annat älskar
Clark Gable, spelar Hollywood emellertid
rollen av frälsande kyrka och institut för
levnadsvett. I denna värld utan andra ideal än det att
komma fort fram över så billiga lik som
möjligt representerar dessa två idealismen, den
idealism som är typisk för dem som till varje
pris vill lyckas men som ännu inte gjort det.
I den starkt humoristiska "Buss på villovägar"
är människosynen alltså så illusionslös som
gärna är möjligt. Avslöjandena drivs till sin
spets, inte ens den mest beklagansvärde får en
bit barmhärtighet. I och för sig behövde det
ju inte vara så mycket att säga om detta. Den
stenrika direktörsfamiljen, där den respektable
och moraliske husfadern tycker om att se
flickor dansa nakna och sätta sig i jättestora
vinglas, där den frigida modern betraktar sin
frigiditet som en moralisk styrka och där den
radikala dottern mest visar sin radikalitet i
sängen, mår inte illa av en liten
avklädnings-scen, den cyniske agenten för konstgjorda
fotskador och vattenklosetter med groggblandare
inte heller.
Men granskar man motiven till denna
underhållande följd av snabba demaskeringar
märker man att den Steinbeck som skrivit "Buss
på villovägar" befinner sig så långt från den
Steinbeck som skrev "Vredens druvor" att han
använder sin obarmhärtighet som
underhållning, inte som ett vapen mot livets
obarmhärtighet. Ett steg i samma riktning är att
författaren förser så gott som samtliga sina
personer med medicinska egendomligheter, så att
man ibland tycker sig lyssna till en
underhållande medicine kandidat i stället för en
diktare. Den flirt med det oaptitliga, som är en
av underhållningskonstens stora hemligheter,
behärskar Steinbeck här till fulländning.
Överhuvudtaget är det med en känsla av
lättnad man stiger av "the wayward bus"
nånstans på vägen till Hollywood, lätt illamående
av den kvalmiga atmosfären men trots allt glad
över att man inte var tvungen att följa med
ända fram. Stig Dagerman
Diktare och människovän
Georges Duhamel: Minnesbilder.
Översättning av Sven Stolpe och Eva Lundquist.
Bonniers 1947. 12: 50.
Det har sagts, att Georges Duhamel är den
franske författare i vår tid, som lyckats göra
sig uppskattad bland alla kategorier av sina
landsmän. Kanske har man att söka
anledningen härtill i den egenskap, som synes ut-
göra själva grunddraget i hans personlighet:
en djup mänsklighet.
Detta drag är helt säkert väsentligen betingat
av hans ovanligt allsidiga utrustning och
utbildning. Som bekant är ju Duhamel både
läkare och författare. Hans dubbla utveckling
erbjuder också ett utomordentligt intresse, och
det är med glädje man nu får tillfälle att i
5 BLM 1947 vii
593
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
