Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
svensk översättning ta del av början av hans
självbiografi, "Inventaire de 1’Abime" och
"Biographie de mes Fantömes", vilka här
utgivits i en volym.
Den första delen skildrar Duhamels
barndom, skoltid och familjeförhållanden. Faderns
gestalt intar en dominerande plats — denna
underliga nomadtyp, som aldrig slår rot
någonstans utan ständigt tycks vara på jakt efter ett
ständigt flyende byte. Vid mogen ålder överger
han sin apotekarverksamhet, börjar med envis
ihärdighet studera medicin och blir verkligen
läkare men når aldrig den framgång han drömt
om. Han har dock kunnat ge sonen i arv den
drift att vårda och hela, som inte bara är
grundförutsättningen för läkarkallet, men som
för Duhamel även är motivet för hela hans
diktargärning.
Första delen innehåller också bl. a.
reflexioner över förhållandet mellan fantasi och
verklighet, över drömmarna och över minnet, som
ibland för tankarna till Proust. Naturligtvis är
det inte fråga om sådana djuplodningar som
hos denne ojämförlige analytiker — Duhamel
föredrar för egen del en koncisare metod och
nöjer sig med några väl dragna huvudlinjer—,
men man misstar sig kanske inte, om man
förmodar, att Prousts minnesteknik här spelat en
viss roll. Karakteristisk är följande passage:
Också om jag levde i tusen år, skulle de (minnena)
fortsätta att sova på samma sätt under många års
aska utan att ändå helt utplånas. Jag hittade sålunda
häromdagen några av de färglagda teckningar, som
härstammar från den period jag nu talar om, och
genast kände jag i munnen smaken av de vattenfärger,
som jag sög i mig med penslarna ur min målarlåda.
Sådana minnen är starka och exakta, men de
framträder inte av sig själva: det behövs en beröring av
trollspöt för att de skall stiga upp ur djupet.
Man kommer osökt att tänka på den berömda
madeleineepisoden hos Proust.
Problemet fantasi—verklighet är kanske mer
aktuellt på nordisk botten än på latinsk. Vi har
på nära håll kunnat följa en linje i dansk
litteratur — man behöver bara nämna Schack,
Jacobsen och Pontoppidan — där det
upptas till ofta mästerlig behandling; problemet
föres dock hos dessa författare över också
på det moraliska planet, vilket inte sker hos
Duhamel. — Man skulle kunna frestas säga.
att Duhamel inte är vad man brukar kalla en
typisk fransman — därtill är han för mycket
drömmare, och därtill är hans sensibilitet
nästan alltför nyanserad. Men har sådana
generaliseringar som "typisk fransman" etc.
något avgörande värde, när det gäller större
begåvningar på det ena eller andra området?
"Biographie de mes Fantömes" behandlar
Duhamels studenttid och de personer han under
denna period kom i beröring med. Av det allra
största intresse är här skildringen av det liv
han förde i två parallella miljöer: de
medicinska studiernas och den litterära
verksamhetens. I båda är han lidelsefullt fången, av
båda mottar han livsbestämmande impulser.
Framför allt bidrar båda i hög grad till
utformandet av den hjärtats förfining och
känslighet, som gör hans personlighet så sällsynt
sympatisk.
Kamrater och lärare från medicinska
fakulteten återuppstår och lever i Duhamels
skildring. Oförglömlig är vännen Gabriel Adain,
vars komplicerade och originella personlighet
spelade en viktig roll vid en betydelsefull
tidpunkt i Duhamels liv. Man minns också
teckningen av doktor Rénon och professor Poirier
bland de lärare, vilkas undervisning präglat
människan och läkaren Duhamel. —
Reflexionerna kring lärarkallet är också värda att
omnämnas : man håller utan svårighet med om att
alltför ofta en olycklig sammanblandning äger
rum mellan forskarsnille och pedagogisk
begåvning — dessa båda faktorer finns ytterst
sällan förenade hos en och samma person.
De litterära vännerna minns man lika gärna.
Vildrac, Arcos, Ghil är alla originella och
roliga bekantskaper; rent ypperligt är
porträttet av korrekturläsaren Drujon, vars hårda
kritiska skola författaren säger sig ha mycket
att tacka för. Men mördande var den:
Efter två timmar i händerna på Drujon var den
mest lyckade sida bara spillror, sopor och damm.
Jules Romains uppträder också i
förhandspresentation. Sannolikt kommer han att inta en
mer central plats något längre fram i
memoarerna. Men redan följande porträtt har stor
pregnans:
Jag tror, det var 1905 som jag första gången
träffade Jules Romains. Jag ser honom för mig, stående
mitt ibland ett sällskap unga män. Han är inte lång;
men den dagen föreföll han mig kraftig. Han stod
stadigt på jorden på starka ben, och med sin blå
blick, som någon sällsynt gång flammade upp, verkade
594
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
